214 1978 s. 223), även om den har särskild tillämpning där. Vissa avtalsbestämmelser anses böra motverkas på grund av sitt innehåll, och de är vanliga i standardavtal men förekommer också i individuella avtal. Exempel är ansvarsfriskrivningar och skiljeklausuler, som skall beröras närmare i samband med jämkning av avtal. Inte heller de rättspolitiska skälen för en särbehandling av standardavtalen är entydiga. Det är naturligt att ta hänsyn till deras generella karaktär, vilket då leder till att avtalstolkningen närmar sig lagtolkningen. Om villkoren har en internationell karaktär - såsom är särskilt vanligt inomtransporträtten - kommer domstolen ofta att beakta hur andra länders domstolar eller skiljedomare har bedömt avtalen. I motsats därtill står de fall där domstolen tar mer aktiv ställning till olika alternativ från rättspolitisk synpunkt. Tolkningen kan begagnas som medel för att motverka olämpliga bestämmelser som missgynnar den svagare parten i ett avtalsförhållande. Här står emellertid numera jämkningsmöjligheten enligt 36 § avtalslagen till buds som ett ofta bättre alternativ. Tolkningen kan också begagnas för att främja en enligt domstolen lämplig reglering, utan att begränsas till censur av olämpliga villkor. Tolkningen kan också syfta till att uppmuntra en klar och begriplig utformning av villkoren, utan att domstolen tar ställning till den sakligt rättspolitiska bedömningen. Alla dessa syften kan kombineras. Det vore fåfängt att söka finna någon enhetlig eller ens dominerande linje i HD:s omfångsrika praxis somrör tolkning av standardavtal. Här skall blott ges några belägg för hur tolkningen har skett, med några anmärkningar om vad som kan ha inverkat, men utan försök att gradera betydelsen av olika faktorer. För att undvika att särskilda faktorer överbetonas, skall jag göra ett urval av rättsfall från ett specialområde somjag tror kan vara någorlunda representativt, nämligen försäkringsavtalsrätten och angränsande områden.'^ Motsvarande översikt skulle kunna göras från andra områden. Det är sannolikt att resultatet då skulle skilja sig i detaljer, men tendenserna kan förmodas vara desamma. Rättsfallen anförs här i kronologisk följd. I NJA 1922 s. 202 innehöll villkoren för inbrottsförsäkring en säkerhetsföreskrift, enligt vilken fönster, luckor m.m. skulle vara stängda. När en tjuv krupit in genom ett fönster, vars hakar inte varit pålagda, erhöll försäkringstagaren dock ersättning, eftersomdet antogs att han inte var ansvarig för det. HDhar således i villkoret inlagt en aktsamhetsbedömning som inte framgick av lydelsen (men som senare föreskrevs i FAL). I NJA 1929 s. 573 hade försäkringstagaren underlåtit att uppge, att han tog 37 Jfr K. Grönfors, Tolkning av fraktavtal, 1989, där många av de frågor som diskuteras i det följande behandlas på ett likartat sätt både allmänt och speciellt för fraktavtalen. Ytterligare andra rättsfall, vilka dock inte torde ändra bilden, kan uppsökas med hjälp av rättsfallsöversikterna i försäkringsrätt i SvJT, tidigare av Ph. Hult, senare av mig. Översikterna behandlar givetvis också åtskilliga av de rättsfall som nämns här. Se särskilt Grönfors a.a., som behandlar inte bara den svenska HD;s praxis utan avgöranden från andra håll, däribland skiljedomar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=