213 majeure som tycks ha varit vanliga tidigare, även i svensk avtalspraxis.-'* Alméns inställning till sådana förbehåll har säkerligen delats av HD, och den förklarar mycket av rättspraxis. Men här uppstår åtskilliga frågor. Skall man skilja mellan standardiserade och individuella, eller åtminstone förhandlade, formuleringar? Skall man vara lyhörd för alla nyanser i formuleringarna, även när de förefaller vara tillkomna av en slump eller gynnar den ena parten mer än som kan anses skäligt? Skall en rättspolitisk bedömning — vilken under nuvarande förhållanden inte behöver ansluta sig till 24 § köplagen — slå igenom så snart klausulen inte är exakt formulerad? Sådana frågor kan inte besvaras med någon säkerhet, beträffande vare sig tidigare eller senare avgöranden, därför att motiveringarna är mycket kortfattade. Man kan dock konstatera att HDäven jämförelsevis tidigt godtog åtskilliga force-majeure-klausuler, även sådana som var allmänt formulerade, för att frita säljaren från skadeståndsansvar trots att detta uppenbarligen inte kunde ha skett med stöd i 24 § köplagen.Från nyare tid saknas i stort sett rättsfall från HD. Ett )ämförelsevis sent fall där bedömningen var ganska mild mot säljaren, är NJA 1951 s. 600. Fallet är refererat på en annan fråga än den omforce-majeure-klausulens verkan. HovRrn uttalade sig uttryckligen omden, och HDantyder inte annat än att den godtog HovRms bedömning även av denna fråga. Skulle en friskrivning för händelser utanför säl)arens kontroll medföra befrielse, när hindret för säljaren bestod 1 att en leverantör i tidigare säljled inte fullgjort sina leveranser? HovRm accepteracfe detta som ursäkt när säljaren gjort sin beställning i god tid och senare ansträngt sig för att förmå leverantören att uppfylla sin förpliktelse.^'* De allmänna frågor som nyss nämndes uppstår vid många andra avtal än köp, och bedömningen av force-ma)eure-klausulerna är därför ägnad att illustrera standardavtalsrättens allmänna problem, däribland att finna »standardavtalsmomentet» i avtalstolkmngen. Rättspraxis härrör, såsom nyss antyddes, från skilda rättsområden, och inte bara utvecklingen i praxis utan också behandlingen i litteraturen utgår ofta från ett områdes speciella förhållantfen. Äldre motiveringar ger ofta ringa besked om vad som varit avgörande för HD. Det finns också andra rättsprinciper än hänsyn till standardavtalens särdrag som spelar in. Den allmänna (och bekväma) tolkningsmetoden att tolka avtal mot den som har formulerat det (contra stipulatorem) är inte inskränkt till att gälla standardavtalsrätten (jfr ovan omNJA ’’ 1 NJA 1918 s. 20 I hade förbehållet föliande lydelse: »Force majeure (däri inbegripet . . .) berättigar kvarnen till befrielse helt eller delvis från leveransskyldighet eller i kvarnens val till motsvarande förlängning av leveranstiden.» ” Se t.ex. NJA 1920 s. 317, 1921 s. 16 och 119, 1922 s. 612. '■* Fmligt 27§ 2 st. i köplagsförslaget (prop 1988/89:76) befrias säljaren frän skadeständsskyldighet på grund av dröjsmål som beror på leverantör som säljaren har anlitat, endast omdröjsmålet beror på hinder utanför såväl säljarens som den anlitades kontroll.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=