212 männa beröringspunkterna bl.a. däri, att samma avgöranden kan anföras som exempel både på tolkningoch på tillämpning av dispositiva regler.^* Här skall till en början nämnas vad som både är en viktig delfråga inomämnesområdet och ett exempel på allmänna problem. Det finns en omfattande rättspraxis från Högsta domstolen rörandeforce-majeure-klausuler i köpavtal. Den helt övervägande delen härrör från slutet av 1910-talet och början av 1920talet. Såsomär välkänt har HDi stor utsträckning tolkat sådana klausuler i anslutning till 24 § köplagen.Somett ledande fall, vilket vunnit efterföljd långt in i den period om vilken nu är fråga, kan nämnas NJA 1918 s. 20 (I-III). Kvarnar hade sålt stora kvantiteter mjöl för leverans hösten 1914. Säljarna åberopade krigsutbrottet som grund för befrielse från skadeståndsskyldighet när de inte levererat. HDgodtog i princip att kriget kunde medföra sådan befrielse men ansåg inte att i de särskilda fallen förelåg sådan omöjlighet att utföra prestationen som fordrades för befrielse från skadeståndsskyldighet. Bedömningen skedde på ungefär samma sätt, vare sig det fanns en force-majeure-klausul eller ej i avtalet. En liknande utgång finner man så sent som i NJA 1942 s. 130, där en forcemajeure-klausul tolkades snävt när inte omöjlighet i sträng mening förelåg. Man kan fråga, i vilken utsträckning bedömning av de fall där det fanns klausuler har influerats av omdessa varit standardklausuler. Svaret kan inte ges med någon bestämdhet, därför att det ofta inte framgår hur individuella klausulerna har varit. Standardiseringen har antagligen varit en faktor bland flera, men den behöver inte ha varit avgörande. Belysande är ett resonemang som Almén för, närmast i anslutning till tysk rättspraxis, och vars kärna återfinns i följande ord: Att rättsförhållandet mellan kontrahenterna skall gestalta sig så grundväsentligt olika, allt eftersom den i anslutning till köpet upprättade slutsedeln saknar eller innehåller ett mer eller mindre svävande förbehåll för force majeure, vilket endast undantagsvis är resultatet av föregående förhandlingar mellan kontrahenterna och vars verkliga innebörd säkerligen i de flesta fall icke stått klar för dem, överensstämmer icke med den ledande grundsatsen för tolkning av avtal, som ju säges vara att söka utfinna kontrahenternas verkliga vil)a och mening. Billighetens krav torde icke tillgodoses vare sig genomden stränghet, som, när förbehåll ej gjorts, visas mot säljaren, eller genom den mildhet i bedömandet, som i händelse av förbehåll kommer honomtill del.’’ Det framgår alltså att Almén utgår från de »svävande förbehåll» för force Man kan jämföra rättsfallsförteckningarna i exempelvis A. Adlercreutz, Avtalsrätt II, 1978, som rör tolkning, och Hellner, Speciell avtalsrätt I och //, 1982-84, somrör dispositiva rättsregler, där i stor utsträckning samma rättsfall figurerar. Se särskilt T. Almén, Omköp och byte av lös egendom, 1960, §24 efter n. 21. Jfr Hellner, Speciell avtalsrätt l. Köprätt, 1982, s. 111 ff. Som exempel på liknande bedömning av force-majeure-klausuler kan nämnas NJA 1919 s. 169 och 427. Almén, a.a. § 24 n. 97g.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=