210 lagen, det välkända stadgandet om oren accept, men den har tillämpats även utanför det direkta området för detta stadgande. Ett belysande fall är NJA 1977 s. 92. Ett svenskt aktiebolag sände ett brev till den libanesiske medborgaren Baladi. Huvudfrågan var om brevet skulle uppfattas som ett bindande anbud till Baladi att bli bolagets representant i Syrien. Eftersom Baladi accepterade brevets förslag utan förbehåll, skulle med denna uppfattning accepten leda till ett definitivt avtal. Enligt HD kunde brevet dock inte, objektivt sett, anses somett anbud, men Baladi hade fog för att uppfatta det som ett sådant. HD gav emellertid företräde åt bolagets ståndpunkt, och det kunde därför inte anses att bolaget måste ha förstått att Baladi uppfattat brevet som ett anbud och därför ansåg avtal vara träffat. På grund av andra omständigheter, främst vad som föregått brevets utfärdande, måste emellertid bolaget enligt HDha insett att Baladi, omhan inte fick annat besked, skulle ha utgått från att definitivt avtal träffats. Bolaget hade därjämte senare handlat som om avtal hade träffats. Slutresultatet blev alltså att avtal ansågs ha ingåtts. Man kan försöka konstruera detta som en tillämpning av 32 § avtalslagen. Resultatet skulle väl då vara, att bolaget inte gjorde något misstag men att Baladi gjorde ett misstag när han accepterade brevet i tro att det var ett anbud. Avgörande skulle då ha blivit, om bolaget var i god eller ond tro när det mottog Baladis accept. Domstolens resonemang förefaller utsäga att bolaget visserligen inte insåg men borde ha insett vad Baladi menade. Man får då fortsätta med 6 § 2 st. avtalslagen. Baladis accept var oren men han trodde själv att den var ren. Bolaget måste, enligt domstolens bedömning, ha insett detta, och när bolaget då inte reagerade blev bolaget bundet. Detta kan stämma med utgången, men om 6 § hade legat till grund för domen, hade det till synes varit onödigt att gå in på de övriga omständigheter somåberopades i domen. Intet i uttryckssättet i domen antyder att HDbetraktat fallet somen ren subsumtion under 32 och 6 §§. Däremot förefaller det rimligt att i bedömningen av fallet se uttryck för en allmänt subjektivistisk attityd till frågor omhur bundenhet uppstår, vilken antas ha stöd i de båda nämnda stadgandena. De rättsfall som anförts i detta avsnitt synes, med reservation för materialets sprödhet, bl.a. att en del är slutsatser e silentio, ge stöd för antagandet att HD till en början tillämpat en ganska klart objektiviserande metod men senare, i avgöranden som kan tillskrivas JustR Karlgrens inflytande, gått på en subjektivistisk linje med tolkning av avtals innehåll i två etapper. Senare har återigen en mer objektiv metod kommit till synes. Rättspraxis från denna senare period skiljer sig emellertid från den under 1920- och 30-talen genomett mycket starkare inslag av rättspolitisk bedömning. Man finner det i rättsfallen om behörighet att uppbära betalning (NJA 1977 s. 160), mervärdeskatt (NJA 1978 s. 223) och köpet av monteringsfärdigt trähus (NJA 1986 s. 596). Hänsyn till om avtalet är ingånget mellan näringsidkare och konsument utesluter givetvis att de omständigheter som nämns i 6 § 2 st. och 32 § 1 st. avtalslagen ensamma blir avgörande. När fråga är omavtal blivit ingånget eller inte, varvid 1 kap. avtalslagen med dess allmänt subjektivistiska inriktning får inflytande, synes den subjektivistiska metoden fortfarande dominera, varvid dock ännu en gång reservation får göras för materialets ofullständighet. Även det rättsfall som anförts här, NJA 1977 s. 92, har åtskilliga år på nacken.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=