209 Ett rättsfall som kanske tydligare belyser ömsesidigt misstag är NJA 1978 s. 223. Tvisten rörde vilken ersättning för mervärdeskatt somskulle ingå i priset för ett fastighetsköp. Kontraktet som var utformat av säljaren var otydligt av skäl som saknar intresse i detta sammanhang. HD:s majoritet utgick från att köparen hade förstått kontraktet på det för honomförmånliga sättet. Eftersomsäljaren hade utformat kontraktet var han enligt majoriteten närmare att bära följderna av otydligheten. Majoriteten uttalade även att det inte kunde bedömas vad parterna skulle ha överenskommit omdet vid avtalsslutet stått klart för köparen att den högre mervärdeskatten skulle utgå. Majoriteten ogillade därför säljarens krav på högre ersättning för skatt. JustRPetrén kom till samma slut men med en annan motivering. Bolaget ansågs ha gjort ett misstag, men köparen insåg inte det och borde inte heller ha gjort det. En minoritet ansåg att köparen måste ha insett syftet med den diskutabla bestämmelsen och biföll därför säljarens krav. Bedömningen hos den minoritet som ville bifalla säljarens krav står helt i överensstämmelse med 32 § avtalslagen. Då mottagaren av viljeförklaringen har insett avgivarens misstag är denne inte bunden av den oriktiga förklaringen. Till grund för JustR Petréns bedömning kan också 32 § ha tjänat, men i så fall det välkända och avsedda contrario-slutet; säljaren blev bunden trots sitt misstag när köparen inte insåg eller borde inse det. Majoriteten har gjort en friare och mer rättspolitiskt betonad bedömning, där hänsyn togs till vem somformulerat avtalet och därför bort uttrycka sig tydligt, jämte andra omständigheter. Ett fall som är påverkat av att det rörde en relation mellan näringsidkare och konsument är NJA 1986 s. 596. Tvisten rörde om i det avtalade priset för ett monteringsfärdigt trähus även ingick kostnaden för montering av huset. HD fann att de skriftliga handlingarna var oklara. Till omständigheterna i fallet hörde att, trots att försäljaren inte hade fullmakt att ingå avtal för säljarens räkning, han hade fullmakt att motta anbud för denne. Det ansågs att, med denna organisation av verksamheten, vad försäljaren insett eller bort inse borde vid tolkningen tillräknas näringsidkaren. På grund av omständigheter som angavs i domen fann domstolen att det ålegat försäljaren att klargöra, att priset inte omfattade monteringen. Då han inte gjort detta gavs företräde åt köparens tolkning, d.v.s. priset innefattade montering. HD:s bedömning kan inte infogas i något enkelt schema. Både objektiva omständigheter, såsom organisationen av försäljningsverksamheten samt relationen näringsidkare-konsument, och subjektiva omständigheter, särskilt vad försäljaren bort inse på grund av vad som förekommit vid förhandlingarna, åberopas. Men bedömningen har inte skett i två steg, utan tvärtom har utgångspunkten varit att de skriftliga handlingarna inte gav klart besked. Den subjektiviserande metoden, vilken antagits ha ett stöd i 32 § avtalslagen, har alltså under senare år delvis fått vika för ett beaktande av objektiva omständigheter och rättspolitiska överväganden, däribland vem som bort uppmärksamma oklarheten och vidta åtgärder för att skapa klarhet. De anförda exemplen rör fastställande av innehållet i avtal. Metoden tycks däremot fortfarande förekomma när frågan är om avtal över huvud är ingånget och i så fall med vem.'"’ För denna särskilda situation har metoden, tyvärr, ett stöd i 6§ avtalsSe bl.a. NJA 1961 s. 658, 1962 s. 276, 1969 s. 409, 1970 s. 478, 1982 s. 244. Om NJA 1987 s. 835 se nedan i texten. 14
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=