208 satsen, att den som stillatigande observerat att hans medkontrahent missförstått honom inte skall få dra fördel av detta. Men för denna slutsats behöver man säkerligen inte något särskilt lagstöd. Den viktigaste kommentaren till Karlgrens mening blir emellertid att, vare sig man ser NJA 1949 s. 664 och andra liknande avgöranden som en tillämpning av 32 § avtalslagen, vilket Vahlén gjorde, eller om man för in detta stadgandes innehåll i en senare del av tolkningen, såsom Karlgren gjorde, avgörandet sker i två steg. Det andra steget är främst baserat på en bedömning av vad den ena eller båda parterna insett eller bort inse. Det är en »subjektiviserande» metod, för vilken såvitt jag kan finna det saknas stöd vare sig i 32 § avtalslagen eller i dess motiv jämte Alméns motsvarande framställning. En sak är att ta hänsyn till god eller ond tro vid klara misstag på den ena partens sida, en annan sak är att låta vad part insett och borde ha insett vara den utslagsgivande faktorn vid en finavvägning av till vems förmån vågskålen slutligen skall sjunka i tvivelaktiga tolkningsfrågor. Den tolkningsmetod som beskrivits nu synes emellertid ha nått sin kulmen under 1950-talet. Det är givetvis svårt att på grundval av ett begränsat antal rättsfall uttala sig med någon bestämdhet, men det har likväl inte lyckats mig att finna klara belägg från senare tid för den speciella tolkningsmetod som synes kunna tillskrivas Karlgrens inflytande. Tolkningen har inte delats upp i två etapper utan skett mer enhetligt. Den har också varit mer objektiv. Den har tagit hänsyn både till vad som varit brukligt och till ändamålssynpunkter. I varje fall kan det påvisas ett antal fall som illustrerar en sådan tolkningsmetod. I NJA 1977 s. 160 hade en fullmäktig erhållit en skriftlig fullmakt att »träffa avtal omförsäljning» av en fastighet somtillhörde honomgemensamt med fullmaktsgivaren (och en tredje person). Frågan var om fullmakten även gav behörighet att uppbära betalning för fastigheten. HD:s majoritet anförde ett antal olika omständigheter. Fullmaktens formulering ansågs inte ge någon ledning. Det hade gjorts gällande att fullmaktsgivarens avsikt var att utesluta behörighet att ta mot betalning, men de förebragta omständigheterna gav enligt majoriteten inte köparen anledning att anta att fullmaktsgivaren hade sådan avsikt, och inte heller detta gav därför ledning. I anslutning till ett yttrande i målet av Sveriges advokatsamfund uttalade ma|oriteten, att det med hänsyn till nuvarande betalningsrutiner och förhållanden regelmässigt utgjorde en ändamålsenlig ordning att fullmäktigen ägde uppbära betalning. Majoriteten anförde också att den rättsliga ordningen inte borde medföra oskäliga risker för någondera parten. I detta avseende nämndes att fullmäktigens behörighet att motta betalning endast spelade en roll omhan brustit i redovisningsskyldighet. Detta antogs inträffa endast i ett litet antal fall. Fullmaktsgivaren ansågs, med hänsyn bl.a. härtill, vara närmare än köparen att bära risken för rättsförlust på grund av fullmaktens otydlighet. Majoriteten ansåg därför fullmakten ha gett behörighet att motta betalning. En minoritet fann däremot att ordalagen i fullmakten inte gav behörighet att motta betalning. Det hade inte förekommit någon omständighet som gett motparten fog för antagande att oaktat fullmaktens avfattning fullmäktigen ägt motta betalning. Minoriteten ansåg därför inte fullmakten ge sådan behörighet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=