205 i vilken bl.a. ingick JustR Alexanderson - gjorde några HD:s majoritet mindre ändringar i Nedre justitierevisionens förslag till dom, vilket i övrigt godtogs. Medan revisionen skrev att ett vägföretag avsevärt avvek från »vad med förbindelsen åsyftats», skrev HD »vad i förbindelsen angivits». Revisionen skrev också att i övrigt inte ådagalagts någon omständighet som kunde medföra skyldighet för socknen att utge ersättning till vägdistriktet. Dom¬ stolen skrev däremot att det ej ådagalagts att socknen givit vägdistriktet fog för antagande att socknen ändock åtog sig att gottgöra vägdistriktet. Ändringen från »åsyftats» till »angivits» verkar närmast som en snubba till revisionen, och även betonandet av vad socknen givit motparten fog för att anta, i stället för den allmänna frasen att ingen omständighet ådagalagts, vittnar om att huvudvikten lagts vid parts handlande. Från och med slutet av 1940-talet ljuder nya toner." Ett rättsfall som enligt rubriken rör »dold dissens» är NJA 1949 s. 664. En lantbrukare hade sålt kor som han garanterade vara kastningsfria. När dessa senare smittade köparens kor med kasts)uka, krävde denne skadestånd. Enligt vad säljaren hävdade hade garantin endast den innebörden, att korna inte lidit av kastsjuka medan de var i hans ägo. En enhällig HD, vari ingick JustR Karlgren, gjorde till en början en tolkning av avtalet »i och för sig», och den ledde till ett resultat som svarade mot köparens tolkning. HDfann vidare att säljaren visserligen fällt vissa yttranden somkunnat tolkas så, att han inte ville ge mer än en begränsad garanti, men köparen hade enligt HD:s bedömning inte uppfattat eller bort uppfatta säljarens yttranden som en inskränkning i garantin. Bedömningen i detta fall har otvivelaktigt betydande likheter med den i 1921 års fall, och liksomi det kan man fråga, vad resultatet skulle ha blivit omHD:s tolkning i första hand hade lett till motsatt resultat mot vad som nu skedde, d.v.s. till att garantin hade den begränsade innebörden. Skulle man i så fall ha frågat om säljaren var i ond eller god tro om att köparen för sin del i garantin inlade den vidare innebörden? Och om säljaren befanns vara i ond tro, vad skulle då resultatet ha blivit? Man kan inte gärna tro, att säljaren hade blivit bunden vid innehållet i en garanti som han enligt den primära tolkningen inte hade avgett, blott därför att han borde ha insett att köparen trodde att garantin var mer vittgående.’’ " Bland här inte närmare behandlade rättsfall kan nämnas NJA 1949 s. 134, som rör konkurrensförbud. HI3:s majoritet — till vilken JustR Karlgren hörde - fann att det inte förelåg något misstag av det slag som avses i 32 § avtalslagen. Majoriteten tillåmpade i stållet förutsättningsläran. Jfr om rättsfallet Vahlén, a.a. s. 60 ff. Ett rättsfall som kommenteras utförligt av Karlgren är NJA 1949 s. 786, som rörde försäkring av prämdelar; se Avtalsrättsliga spörsmål s. 52 n. 73. Medan HD:s majoritet bedömde fallet som brist i försäkringstagarens upplysningsplikt, behandlade Karlgren, såsom diss. JustR och i sin nämnda analys, fallet som en formav ömsesidig villfarelse. Jfr om detta fall även Ph. Hult, Svensk rättspraxis: Försäkringsrätt, SvJT 1954 s. 638 ff. Ett notisfall, NJA 1959 A41, diskuteras utförligt av Vahlén, a.a. s. 301 ff. '■ Den allmänna möjligheten att ett avtal blir gällande »i enlighet med misstagskontrahentens mening» (Karlgren, Kutymoch rättsregel s. 33 noten från s. 32) synes inte bh aktuell här.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=