204 NJA 1915 s. 26 åberopas under rubriken. En säljare hade bjudit ut »torrmjölk», och köparen accepterade anbudet i tro att det rörde något som, enligt vad som konstaterades senare i processen, snarare borde kallas »sötmjölkspulver» och som betingade åtskilligt högre pris än torrmjölk. När det senare konstaterades att pulvret inte hade de egenskaper som sötmjölkspulver borde ha, hävde köparen avtalet, medan säljaren krävde betalning av det avtalade priset. HD tolkade avtalet i enlighet med säljarens uppfattning. Det anfördes vidare, att säljaren varken framkallat köparens uppfattning eller bort inse den. Säljarens talan bifölls därför. I rubriken till rättsfallsreferatet står: »Jfr 32 § avtalslagen.» I detta fall har alltså anbudsgivaren, säljaren, enligt HD:s bedömning inte begått något misstag. Däremot har köparen begått ett misstag när han accepterade säljarens anbud, och detta har tydligen betraktats som ett sådant förklaringsmisstag som avses i 32 § avtalslagen. I det aktuella fallet var säljaren i god tro, och den tolkning som svarade mot hans uppfattning stod sig. Bedömningen i NJA 1921 s. 511 visar till en början på en egendomlighet när man tillämpar 32 § på vad som inte är uppenbara misstag utan resultatet av en tolkning av ett tvåsidigt avtal. Detta resultat antas vara utgångspunkten för tilllämpningen av 32 §. Egendomligheten illustreras om man antar att HD hade kommit till uppfattningen att i rättsfallet köparens mening omvad »torrmjölk» betyder hade varit den riktiga. I så fall hade säljaren begått ett misstag, och frågan hade då blivit omköparen hade insett eller bort inse detta misstag. Följden tycks bli att dessa tolkningsfall bedöms i två etapper. Den första rör den egentliga tolkningen, och den andra rör tillämpningen av 32 § avtalslagen. Detta leder till den närmast paradoxala konsekvensen, att det ibland kan vara en fördel för part att den primära tolkningen går honom emot. När den primära tolkningen, såsom HD fann i NJA 1921 s. 511, gick till säljarens fördel skedde en bedömning omsäljaren bort inse köparens misstag. Däremot ställdes ingen fråga omköparen bort inse säljarens tolkning. Enligt 32 § är det nämligen tillräckligt att den som avgav förklaringen gjorde ett misstag; det är irrelevant om hans misstag var ursäktligt eller inte.’’ Vid motsatt primär tolkning, till köparens fördel, hade däremot i nästa etapp måst bedömas om denne var i god eller ond tro. I övrigt har jag inte kunnat återfinna några klara exempel på att HD under årtiondena närmast efter avtalslagens ikraftträdande har tagit särskild hänsyn till 32 § i tolkningstvister.'^ Tendensen tycks närmast vara att fästa avseende vid objektiva fakta, särskilt ordalagen i förklaringar, snarare än vid parternas subjektiva avsikter och vad de avsett och insett. Ett somjag tycker roande exempel på detta finner man i NJA 1943 s. 66, där Jfr Vahlén, a.a. s. 71 med hänvisningar. Karlgren har analyserat pra.xis omtolkningsproblem och dissensfrägor i Avtalsrättsliga spörsmål s. 57 ff., 144 ff., men intet av de fall som han anför från tiden innan han själv blev ledamot av HD synes direkt belysande för den nu behandlade frågan. Se även Karlgren, Kutymoch rättsregel, 1960, s. 33 noten från s. 32. Jfr ur rättspraxis i övrigt t.ex. NJA 1941 s. 150 (vederhäftighetsbevis eller efterborgen?) och 1941 s. 393 (omklausulen »haverifritt»), där tolkningen var helt objektiv.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=