6 DL 5-1-1, som Lassen - möjligen något anakronistiskt för löftesprincipen:^ Enhver er pligtig at efterkomma, hvis han med Mund, Haand og Segl lovet og indgaaet haver. såg som ett uttryck Till dessa regler återkommer jag. Här räcker det att konstatera, att Danmark stod närmare kontinenten än Sverige. Det finns anledning att belysa avtalsrättens utveckling på kontinenten och därvid börja med en snabb återblick på den romerska rätten, som ligger i botten på den kontinentala och även vår avtalsrätt. Dessförinnan vill jag dock påpeka att en allmän avtalsrättslig lära inte var något i Sverige obekant men tydligen inte fallit de ganska konservativa författarna till 1734 års lag i smaken. Nehrman, vars grundläggande arbete Inledning Til Then Swenska lurisprudentiam Civilem utkom 1729, hade där ett avsnitt om förpliktelser som härflyter från contracter. Härom närmare i avsnittet om den tidigare svenska doktrinen (1.8). 1.3. Den romerska avtalsrätten Avtalsrätten i den tidigare romerska rätten var tämligen komplicerad och stel. Till sin karaktär var den i stor utsträckning rituell. För rättsverkan krävdes iakttagande av vissa former och riter. Jag har nämnt mancipationsakten, den ritual enligt vilken rättsligt bindande köp kom till stånd. Avtalen indelades i första hand efter den form, somkrävdes för deras giltighet, för att ett vinculum luris (en rättens boja) eller nexus (knut) och därmed en ohligatio skulle uppkomma. {Ohligatio, förpliktelse, var ett mera grundläggande begrepp än contractus.) Det fanns enligt denna indelning efter form fyra olika slags kontrakt, verbal-, literal-, real- och konsensualkontrakt. Vid konsensualavtal kom obligatio — nexus - till stånd genom consensus, med senare terminologi sammanstämmande viljeförklaringar. Konsensualavtalet blev således en förebild till vårt allmänna avtalsbegrepp. Av vikt är emellertid att det var begränsat till fyra avtalstyper, förebilder till våra avtalstyper, nämligen emtio venditio (köpet), locatio conductio (lega av olika slag),’ societas (bolagsavtalet) och mandatum (det vederlagsfria uppdraget, som också innefattade ställföreträdarskap, fullmakt). Vi känner igen Handelsbalkens olika avtalstyper, köp, hyra och lega, bolag och sysslomannaskap, fast där ju fanns med även försträcknlng, pant, borgen, lån och inlag (deposition). Det fanns alltså i den äldre romerska rätten inget generellt avtalsbegrepp byggt på sammanstämmande viljeförklaringar somgrund för giltigheten, ehuru ett embryo fanns i konsensualkontrakten. Det fanns också i kontraktsrättens ■ Se härom vidare 1.10. ' Av denna avtalstyp fanns tre olika slag, locatio conductio rei (saklega), locatio conductio operarum(tjänstelega) och locatio conductio operis (arbetsbeting). Se Sohm s. 386.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=