203 borde inse.' Men såvitt jag kan förstå har Almén inte sagt och inte menat, att regeln i 32 § somsådan har någon betydelse för tolkningen av avtal. Han framhåller bl.a. att det främst är vid felskrivningar, felaktigt bruk av facktermer o.dyl. som regeln kan få aktualitet.’ Också när det objektiva innehållet av en viljeförklaring, sett från adressatens synpunkt, är ett annat än det åsyftade (»den verkliga viljan») föreligger bristande överensstämmelse mellan vilja och förklaring.^ Almén säger också att om en förklarings innehåll, objektivt bedömt, sammanfaller med avgivarens uppfattning av det men mottagaren har en annan, för honommer förmånlig uppfattning, det inte föreligger något misstag på avgivarens sida utan ett missförstånd på mottagarens sida."* Omdenna situation uttalar sig Almén mycket kortfattat.^ Till förmån för ståndpunkten att tolkningsprinciperna inte har något direkt samband med 32 § avtalslagen talar också - vilket f. ö. Karlgren en gång har framhållit^—att den tolkningsprincip somskulle kunna härledas ur 32 § avtalslagen, nämligen att man skall ta hänsyn till mottagarens uppfattning om innebörden i en viljeförklaring, gäller också i andra rättssystem, bland dem sådana som tillämpar viljeteorin. Almén nämner uttryckligen ett antal stadganden i främmande rätt.^ Sambandet mellan 32 § och tolkningsfrågorna är i varje fall ett osäkerhetsmoment, som HDhar haft att ta hänsyn till i sin praxis. 32 § utgår, såsom framgått, från den ensidiga viljeförklaringen. I praktiken uppstår emellertid frågor omtillämpningen av stadgandet, liksomomtolkning, främst vid tvåsidiga avtal och kompliceras härav. Detta framträder även i något äldre rättsfall, av vilka ett par skall nämnas här. Det första är NJA 1915 s. 26.’' När ett hemman såldes underlät säljaren av misstag att i köpehandlingen undanta ett skifte som hörde till hemmanet. Misstaget ansågs av HDvara uppenbart för köparen, och avtalet förklarades ogiltigt. Detta förefaller vara ett skolexempel på tillämpning av 32 § avtalslagen (trots att lagen ännu inte gällde vid tiden för målet). Nästa fall, NJA 1921 s. 511, är mer komplicerat, men det nyssnämnda fallet ' T. Almén, Lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. 1916, s. 178 noten från s. 177: »\’iljeförkl,tringens objektiva innehåll bör med andra ord ses från adressatens synpunkt». Jfr .Vy.d II 1915 s. 251. ’ A.a. s. 179. Vid tillkomsten av avtalslagen rådde en del meningsskiljaktigheter om bedömningen av misstag betråffande person, objekt o.dyl., vilka efter uttalanden av lagrådet ledde till en mindre justering av lagtexten. Se NJA II 1915 s. 254 f., 259 f.; jfr L. Vahlén, Avtal och tolkning, 1960, s. 33 f. med hänvisningar. ’ Almén, a.a. s. 178 noten frän s. 177. * A.a. s. 178 n. 30. ’ Almén nämner (a.st.) méijligheten att ett avtal icke kommer till stånd. Men denna Itisning saknar praktisk betvdelse omingendera parten vrkar att avtalet skall vara ogiltigt. Jfr nedan i texten om Karlgrens uttalanden i samma fråga. Hj. Karlgren, SvJT 1966 s. 162. Se vidare i texten om Karlgrens uttalanden i övrigt. ^ Almén, a.a. s. 177 n. 29. * Jfr Hj. Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål, 2 uppl. 1954, s. 57.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=