RS 17

202 tvister som förs till Högsta domstolen. Förklaringen är inte helt lättfunnen. Ofta nämns att skiljeförfaranden numera dominerar i kommersiella tvister, men antalet sådana är inte så stort att det kan ge mer än en del av förklaringen. Kanske har benägenheten att avveckla tvister genomförhandlingar och förlikningar blivit större. Konsumenternas tvister är i stort sett en ny företeelse, som skall beröras här. I några fall beror förändringen på ny lagstiftning. Införandet av nya jordabalken 1970 har exempelvis lett till att ett stort antal tvister omsäljarens ansvar för fel i såld fastighet har kommit till domstolarna och åtskilliga ända till Högsta domstolen. Det är svårt att tro att det förekom färre bristfälligheter i sålda fastigheter före jordabalkens ikraftträdande än efter, men antalet mål har i varje fall stigit avsevärt. Den mest intressanta delen av Högsta domstolens avtalsrättsliga praxis får väl anses vara den som tar sig uttryck i en ny syn på rättsfrågorna, även om denna syn påverkats också av yttre faktorer av den typ som nyss nämndes. Det är på den sidan av utvecklingen som framställningen koncentreras. Även med denna begränsning är det omöjligt att på det utrymme som står till buds sammanfatta ens de viktigaste tendenserna. Ett ytterligare skäl till begränsning är att stora delar av utvecklingen, särskilt de som har att göra med en äldre tids förhållanden, skildras av Axel Adlercreutz i en större uppsats som ingår i denna volymav Rättshistoriska studier. Kurt Grönfors skriver i samma publikation om vissa fullmaktsförhållanden. Jag skall inskränka mig till några särskilda företeelser, nämligen 32 § avtalslagen och dess inflytande på tolkningsläran, tolkning av standardavtal, generalklausulerna i 33 och 36 §§ avtalslagen samt konsumentskyddet. Ämnena har ett samband med välfärdsstatens framväxt, sompräglar epoken efter 1920. 2. 32 § avtalslagen och tolkningsläran 32 § 1 st. avtalslagen, somingår i 3 kap. »omrättshandlingars ogiltighet», lyder: Den somavgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning eller annat misstag å hans sida fått ett annat innehåll än åsyftat varit, vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken förklaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget. Detta stadgande och dess inflytande illustrerar den långsamma och gradvisa utvecklingen i HD:s praxis på avtalsrättens område. Utgångspunkten är att en »viljeförklaring» till följd av felskrivning eller annat misstag har fått ett annat innehåll än somvarit åsyftat. Almén anför, i anslutning till motiven, att vid bestämmandet av innehållet i ett anbud — vilket är en typisk viljeförklaring av det slag som stadgandet avser - man måste ta hänsyn till vad mottagaren insåg eller

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=