199 tredje man. I somliga fall är visserligen detta anbringande ett uttryck för en huvudmannens önskan att bli bunden direkt mot huvudmannen, men i andra fall är det säkert andra skäl som dikterat förfaringssättet och själva fullmakten blir bara en bieffekt. När toleransfullmakt föreligger som en variant med stöd av AvtL:s regel om ställningsfullmakt men utan att sedvanerekvisitet som krävs är uppfyllt, är det tolererandet av ett upprepat fullmaktshandlande somskapar intrycket av behörighet; har huvudmannen inte ingripit aktivt för att undanröja detta intryck, drabbar honom bundenheten som en sanktion, samtidigt som den i vissa fall kan avspegla en vilja att bli bunden. Viljeelementet kan vara mycket uttunnat eller rent av helt försvinna och ersättas av en skyldighet att undersöka sina egna betalningsrutiner eller liknande, ett slags culparekvisit. När andra yttre omständigheter i vissa kombinationer skapar ett motsvarande intryck av behörighet, kombinationsfullmakt, är sanktionselementet ännu mera uttalat. Den utveckling av institutet ställningsfullmakt som under Högsta domstolens ledning sålunda skett i svensk rättspraxis, måste sammanfattas i allmänna lärosatser på detta mjuka och nyanserade sätt: samverkan mellan viljeelementet och sanktionselementet i olika »doser» tillhandahåller de olika fullmaktsgrundande rättsfakta som krävs i dagens läge.^^ Alla försök till heltäckande och enhetliga förklaringar gör våld på materialet. Detta är Sveriges enda originella bidrag internationellt till fullmaktslärans utveckling. Även i tysk rätt har tanken på en på detta sätt differentierad fullmaktslära på sistone börjat uppmärksammas och väcka debatt.Det svenska bidraget kanske kan visa sig fruktbart även i andra rättssystems teoribildning. Ställningsfullmakt s. 325-353; uppsatsen »Powers of position in the Swedish Law of Agency», i Scandinavian Studies in Law 1962 s 95 ff, särskilt s 122-127; Avtalslagen s 134—135 och uppsatsen »Willenselement und Sanktionselement im Vollmachtsrecht», Juristische Wochenschnft 1984 s 932-933. WolframMiiller-Frcienfcls och Hans Stoll, se min uppsats i TfR 1987 s 298 not 23.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=