198 8 Tanken att viljan inte är det enda som kan utlösa fullmaktsverkningar, utan att detta kan ske även genom yttre omständigheter som är ägnade att inge godtroende tredje man ett intryck av behörighet utan att »den företrädde» är aktiv för att undanröja detta intryck, finns immanent i det svenska rättsmaterialet på sätt som framgått av den här företagna analysen. Viljeelementet finns klart framhållet i lagmotiven. Liksom fullmaktsdokumentet innehåller en fullmaktsförklaring, så innebär anbringandet av en person i en fullmaktsgrundande ställning typiskt sett en fullmaktsförklaring i meningen av en beredvillighet hos huvudmannen att bli bunden av vad den ställningsfullmäktige gör inomramen för sin ställning. Lagregelns konstruktion med en fullmakt som är både självständig och synbar blir samtidigt en utgångspunkt för sanktionstanken. Att fullmakten upphör först genomett effektivt avlägsnande av den fullmäktige från hans ställning (15 § AvtL) är ett klart uttryck för sanktionselementet - på samma sätt måste ett fullmaktsdokument avsett att företes för tredje man upphävas genomatt återtas och förstöras. Byggstenar av samma slag somi tysk (och annan främmande) rätt finns alltså tillgängliga redan i den nordiska lagstiftningen, AvtL. Detta förklarar också, att Henry Ussing i anslutning till tysk doktrin och som en vidare utveckling av denna så övertygande kunde utveckla sin särskilda fullmaktslära i en berömd uppsats, Fuldmagt og Bemyndigelse.^^ Viljeelementet och sanktionselementet sägs där vartdera utgöra en tillräcklig fullmaktsgrund. När CarlJacob Arnholm efter det andra världskriget framställde en modern fullmaktslära, arbetade han i Ussings efterföljd.I båda fall element och sanktionselement att antingen det ena eller det andra räckte. Mera i detalj har jag analyserat Ussings fullmaktslära i annat sammanhang^"* och kan därför avstå från ytterligare anmärkningar. Det nya i förhållande härtill när det gäller den svensk vidareutvecklingen av ställningsfullmakten är inte byggstenarna utzn sättet som de sammanfogas på. Attityden är inte längre ett antingen - eller utan en mera nyanserad fullmaktslära. Viljeelementet och sanktionslementet kan nämligen också förekomma - som framgår av den föregående utförliga domsanalysen — samtidigt i olika starka doser och i kombinationer med varandra utlösa normala fullmaktsverkningar. Redan beskrivningen av ställningsfullmakt enligt 10 § 2 st AvtL med frasen »anses han hava fullmakt» tyder på att anbringandet av en person i fullmaktsgrundande ställning egentligen inte innebär en viljeförklaring i samma mening somutfärdandet av ett fullmaktsdokument somär avsett att företes för utformningen av förhållandet mellan vilje- var TfR 1930 s 1 ff. Första gången i Sammensatte avtaler (1952) s 101, senast i det stora arbetet Privatrett 2 (1964) s. 130. I uppsatsen »Ussings fullmaktslära», TfR 1987 s 290 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=