197 varit naturligt att hänvisa till. I NJA 1972 s 706 skulle man däremot ha väntat sig att nytillkommen svensk doktrin hade uppmärksammats. Men inriktningen blev påverkad av att det förelåg två rättsutlåtanden i målet, ett av Henrik Hessler (jfr hans anmärkningar i SvJT 1977 s 269-273) och ett svar på detta av Lennart Vahlén. Gränserna för den till posthämtaren lämnade fullmakten var det som tilldrog sig det huvudsakliga intresset och behörighetsfrågan sågs närmast som en tolkning av denna fullmakt. Något samband med ställningsfullmakt påpekas inte. En formulering hos Hessler (s 9 i utlåtandet) antyder emellertid sanktionstanken somjag utvecklat ovan. I samband med en diskussion omvad som krävs för att betalningen skall kunna godtas som behörig sägs nämligen: »Det fordras att man har en sådan markerad förtroendeställning att situationen i dess helhet kan anses ge fog för att uppfatta honom som behörigt ombud.» Senare sägs däremot, att situationen måste ha varit sådan att postverket borde ha verkställt en närmare undersökning, inte att bristande internkontroll hos bolaget innebar att detta var bundet. Vahlén diskuterar bl a surrogationsprincipen. Ingendera anlägger aspekten på en vidare utveckling av institutet ställningsfullmakt utanför avtalslagen. Några litteraturhänvisningar till annat än utlåtanden och några däri förekommande citat (Hesslers bok om Obehöriga förfaranden och Ussings berömda Aftaler 2 udg) ges över huvud inte. Därmed är naturligtvis ingalunda sagt att den fullmaktsrättsliga aspekten skulle ha förbigåtts vid avgörandet, bara att någon litteraturhänvisning som bekräftar fullmaktsaspekten inte har återfunnits i materialet. Akten till målet NJA 1985 s 717 innehåller vad beträffar behörighetsfrågan enbart fotokopior av dels sista upplagan zn Almén & Eklund, dels Adlercreutz’ lärobok. Något belägg för att någon som helst utländsk rättslitteratur åberopats har jag inte lyckats finna. Detta betyder naturligtvis ingalunda, att ingen framställning omtysk fullmaktsrätt skulle ha konsulterats, bara att något sådant inte har avspeglats i de litteraturhänvisningar somlämnats i aktmaterialet. Allmänt lär det vara vanligt vid arbetet på Högsta domstolens domar, att svensk och viss nordisk rättslitteratur uppmärksammas, däremot inte utomnordisk rättslitteratur. I mål med starka internationella inslag händer det naturligtvis att parterna själva förebringar doktrinuttalanden från särskilt tysk, fransk och engelsk rätt - i sjömål kan hänvisningarna bli så många att domstolen av rent arbetsekonomiska skäl kanske förtvivlar. Min slutsats är, att den tyska rättsutvecklingen inte har utnyttjats som förebild för den svenska rättsutvecklingen utan att denna har byggt på tankegångar, som redan finns i det svenska rättsmaterialet, när man närmare analyserar detta.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=