194 man fäster sig vid ordalagen hos såväl majoriteten som minoriteten, så tycks alla vara överens om att uttrycka som en regel, att den huvudman, som beter sig på sådant sätt att tredje man med fog får intrycket att företrädaren har behörighet, också får finna sig i att bli bunden, eljest sträcker sig behörigheten inte längre än som följer av styrkt sedvana som ger ställningsfullmakt.'^ Bland omständigheter som åberopades som tolkningsdata intog själva förfarandet vid kontraherandet och själva avtalsformulärets utformningen central plats.I den mån behörighet antogs, var den grundläggande tanken tydligen att det hade ålegat huvudmannen att undanröja det befogade intryck av behörighet som tredje man hade bibringats. Bundenheten drabbar även här somen sanktion. 7 Den härmed företagna analysen har visat, att två huvudtankar har dominerat domsmotiveringarna och danat grunden för fullmaktsverkningarna: viljeelementet och sanktionselementet. Där viljeelementet inte ansetts vara tillräckligt men praktiska behov ändå har talat till förmån för att godta fullmaktsverkningar, har domstolen i stället litat till sanktionselementet. Resonemanget har varit följande. Tredje man har fått ett befogat intryck av behörighet, och detta borde »huvudmannen» ha undanröjt om han skall undgå att bli bunden; har »huvudmannen» inte varit aktiv på detta sätt, blir det yttre intrycket av behörighet fullmaktsgrundande. Hans passivitet blir fullmaktsgrundande. På något sätt skall »huvudmannen» vara upphov till det yttre intryck som tredje man har fått.’* Det ena typfallet är det, att »huvudmannen» upprepade gånger tillåtit »den fullmäktige» att företräda sig utan att ingripa i situationen. »Huvudmannen» kan då anses ha sig själv att skylla för att det yttre intrycket av behörighet har skapats; ett slags vållande kan tillskrivas honom. Det andra typfallet är det, att andra yttre omständigheter i vissa kombinationer anses ha med fog givit tredje man ett motsvarande intryck av behörighet. Då blir det inte lika lätt att förebrå huvudmannen hans passivitet, men klart är att det måste föreligga ett visst »minsta band» mellan »huvudmannen» och den behörighetsgrundande situationen: företrädaren skall inta sin »allmänna ställning» med »huvudmannens» begivande, t ex vara anställd av honom (jfr 10 § 2 st: »såsomanställd i annans tjänst eller eljest på grund av avtal med annan»). Att dessa båda byggstenar för vidareutvecklingen av institutet ställningsfullmakt kan återfinnas i det genomgångna svenska domsmaterialet liksom i motivuttalandena innebär på ett sätt, att den svenska rättsutvecklingen har Jtr Hvllncr, Kommersiell avt.ilsrätt (2 uppl 1987) s 53. ’ Jtr ovan vid not 23. Att huvudmannens uppträdande i denna mening ger upphov till det yttre intrycket av behörighet både vid toleransfullmakt och kombinationstullmakt motiverar den sammanfattande termen adf.crdsftthimagt, som Audcrscn, Madscn & Smgaard använder i boken Aftaler og mellemm.rnd (1987)s 260 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=