192 att möjliggöra detta är det tydligen som domstolen så att säga jämställer det rättspolitiskt önskvärda med det sedvanliga (trots att någon sedvana ej visats föreligga). På detta sätt döljer och kompenserar man att viljeförklaringsmomentet helt saknas, något somegentligen går utanför lagstiftarnas ram. Förekommer det då exempel i praxis på att domstolen öppet godtagit behörighet utan att något element av viljeförklaring föreligger? Jag menar att det gör så i nybildningen komhinationsfullmaktDet är då fråga om ett flertal andra element som i viss kombination med varandra varit ägnade att framkalla ett välgrundat intryck av behörighet. Rättsfallsmaterialet är starkt begränsat.Ibland ingår upprepade och av huvudmannen tolererade mellanmanshandlingar som ett av flera element i den behörighetsgrundande kombinationen av sinsemellan tämligen likvärdiga omständigheter. Sammanhanget med toleransfullmakten är därmed tydligt, likaså att man vid båda dessa typer av fullmakt ställer ett aktivitetskrav på huvudmannen. Men i det ledande rättsfallet på området, NJA 1950 s 86, saknas det upprepade handlandet helt somen av de i kombinationen av behörighetsgrundande element ingående omständigheterna. Fallet framstår därför i denna mening som renodlat. Fakta var i korthet följande. En jourhavande försäljare i ett bilbolags försäljningslokal slöt köpavtal med en kund, som för annans räkning önskade köpa en personbil. Kunden underskrev en ordersedel, och i samband härmed begärde den jourhavande försäljaren ett förskott på köpeskillingen. Kunden, som inte fann något märkligt i denna begäran, betalade det begärda förskottet om 3 000 kronor, och försäljaren tecknade kvitto på ordersedeln omdet uppburna beloppet. Sedan visade det sig att förskottet inte hade blivit noterat hos bolaget utan att försäljaren för egen del tagit hand om pengarna. HD ansåg att kunden hade ägt att med för bolaget bindande verkan erlägga beloppet till försäljaren och anförde därvid följande. Ordersedeln - i själva verket ett inaktuellt formulär sominte anpassats till nya rutiner - innefattade föreskrift att avtalet inte skulle vara gällande mot säljaren förrän det skriftligen bekräftats av denne. Den somupptagit ordern skulle därför egentligen inte vara behörig. Men ordersedelns tryckta text upptog en rad med orden ». . . därav kontant vid orderns underskrivande . . . kronor». Vemsomskulle ta emot förskottet angavs inte - försäljaren eller bolaget direkt genomden i lokalen befintliga kassan eller annorledes. De yttre omständigheterna gav visst stöd för kundens uppfattning att försäljaren var behörig att motta betalning. I varje fall Karlgren betvivlade i SvJT 1962 s 267 (jtr samme förf:s Passivitet, 1965, s 18) värdet av att uppställa denna särskilda fullmaktstyp. Det öppna godtagandet av sanktionstanken som enda grund för behörighet menar jag vara ett mycket vägande skäl för att skilja hithörande fall från dem som behandlats nyss (under 4). ’’ Ställnmgsfullmakt s 259 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=