191 skild förvaring, hade de faktiskt (periodvis en eller annan gång omdagen) mottagit föremål till förvaring. Att så skett kunde knappast förklaras på annat sätt än att denna service anses naturligt komplettera garageavtalet. Garagevakten fick därför anses ha varit behörig att motta kameran - ägaren hade haft grundad anledning lita på att garagevakten, när han mottagit kameran, handlat i tjänsten. Att särskilt kvitto därvid inte hade lämnats kunde inte tillmätas betydelse. Trots företagets instruktioner till sina garagevakter att inte ta emot värdeföremål till särskild förvaring, ansågs den som som lämnat in kameran ha grundad anledning att lita på garagevaktens behörighet, eftersom en sådan krävs/ör att avtalstypen i fråga skall fungera på ett ändamålsenligt sätt i samhället. »Det sagda kan även uttryckas så, att det som i fråga om behörighetens omfattning är det mest ändamålsenliga med hänsyn till avtalstypen också ansetts vara eller åtminstone böra behandlas som omdet vore det sedvanliga.» Granskar man de nu återgivna argumenten finner man däri ett flertal olika element, som alla ingår i lagskrivarens modell för ställningsfullmakt. HD har alltså varit angelägen om att i sin vidareutveckling bygga på lagskrivarens egen referensram. Placeringen av garagevakten i hans ställning är en situation, som i och för sig helt faller inomden typiska ställningsfullmakten enligt 10 § 2 st AvtL, varigenom han »anses» ha den behörigheten som sedvanligen följer därmed. Vi har funnit att lagen däri ser ett slags viljeförklaring. Genom intern instruktion till garagevakten har företaget klargjort, att vakten inte skulle ta emot smärre föremål till särskild förvaring. Därmed hade företaget ådagalagt sin vilja att inte bli bundet. Behörigheten går därför inte att bygga på rättsfiguren tyst viljeförklaring såvitt angår kameran. Med ställningen som garagevakt var inte heller sedvanligen förbunden en behörighet att motta smärre föremål till förvaring i samband med garagenng av bilar. Ändå ansågs garagevakten behörig att ta emot kameran särskilt för förvaring — bilägaren hade grundad anledning lita på att garagevakten handlat i tjänsten även när han mottog kameran. Eftersom företaget inte ingripit aktivt för att undanröja detta välgrundande mtryck av behörighet, drabbas det av bundenhet som en sanktion. Ser vi enbart på den del av garageringsavtalet som angick kameran, finns det alltså inte kvar något element av viljeförklaring; genom den interna instruktionen till vakten hade företaget tvärtomvisat sin vilja att inte bli bundet. Sanktionstanken är i denna del och i renodlad formhelt och hållet basen för behörigheten. Samtidigt har domstolen tydligen vant angelägen om att hålla sig inom ramen för lagskrivarnas modell i 10 § 2 st AvtL. Och denna är ju tänkt som i viss mening en formav viljeförklaring ombehörighet, fullmaktsförklaring. För Ställningstiillm.ikt s 208. JustR Denncniark, som deltog i avgör.indet, skrev efter bokens publicering till mig i ett privatbrev, att mitt uttalande helt korrekt avspeglade den tanke som åtminstone för honomsjälv varit helt avgörande. Jfr Hclluer. Skadeständsrätt (4 uppl 1985) s 129.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=