190 5 Sanktionstanken ligger i själva verket inbyggd redan i den typiska ställningsfullmakten enligt 10 § 2 st AvtL. Lagmotiven framhåller, att det vid åtskilliga slag av anställning i annans tjänst är så vanligt att den anställde företar rättshandlingar med bindande verkan för sin husbonde eller principal, att »den allmänna rättsuppfattningen utan vidare tillägger en person i dylik ställning behörighet att i den omfattning skick och bruk giver vid handen handla i husbondens eller principalens namn». I sådana fall skall ställföreträdarens behörighet bedömas »enligt vanliga regler för fullmakt» och dennas omfattning bestäms då av den rådande rättsuppfattningen.’* Det praktiska livets bedömning upphöjs därmed till rättsligt relevant behörighet.'^ Det är alltså den utifrån iakttagbara »ställningen» som är ägnad att ge tredje man ett välgrundat intryck av behörighet. Vill huvudmannen undgå att bli bunden är det hans sak att ingripaför att undanröja det intryck av behörighet som ställningen skapar genom att avlägsna mellanmannen från ställningen. Gör han inte detta, drabbas han av bundenhet som en sanktion. I de fall av toleransfullmakt, somvi hittills (4) har studerat, har detta drag av sanktion förstärkts. »Ställningen», som ger ett välgrundat intryck av behörighet för betraktaren, är i detta fall fall det upprepade handlandet, somsamtidigt lätt kan översättas till en tyst viljeförklaring genom konkludent handlande. Vi har också följt hur detta element av viljeförklaring har uttunnats i praxis, samtidigt som sanktionstanken i motsvarande mån har stärkts (»företaget borde ha gjort sig underrättat omhur de behörighetsgrundande rutinerna för posthämtning fungerade»). Vid bedömningen av olika ställningar, somär ägnade att skapa ett välgrundat intryck av behörighet, händer det att domstolarna går utanför sin normala roll att registrera sedvänjor och folks allmänna uppfattning i det praktiska livet och börjar engagera sig mera aktivt. Domstolen vill leda och dirigera den allmänna rättsuppfattningen om vilken behörighet olika ställningar medför. Belysande i detta avseende är rättsfallet NJA 1956 s 656. En garagevakt i ett för allmänheten tillgängligt garage hade mottagit en kamera för förvaring för att kameran i sin egenskap av stöldkänsligt gods skulle skyddas bättre än omden lämnades kvar i den garagerade bilen. Kameran kunde inte återlämnas av garagevakten och bilägaren vände sig därför mot garageföretaget med yrkande omersättning. HD konstaterade, att en garagevakt har en på AvtL:s stadgande om ställningsfullmakt grundad behörighet att motta bilar för garagering. Därvid framstod det som en naturlig service från företagets sida att tillåta bilägare att samtidigt särskilt överlämna enstaka mindre föremål somde inte önskade föra med sig. Även om företaget förbjudit sina vakter att motta sådana föremål till särFörslag s 72-73. ” Avtalslagen s 84.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=