RS 17

189 Rör det sig härmed om en tyst viljeförklaring, somenligt AvtL:s förut citerade motiv skapas genom att »någon upprepade gånger uppträtt som fullmäktig för en annan utan att denna haft något att anmärka däremot»?'^ Talar man om tyst viljeförklaring i detta fall, så måste det åtminstone vara i en helt annan mening än den vanliga. Denna omständighet trycker HDsärskilt på genomatt fortsätta sitt resonemang på följande sätt. Den omständigheten att företaget ej reagerade mot att förmannen lyfte kontantbelopp har i verkligheten berott på att denna genom brottsliga manipulationer undandragit företaget kännedom om kontantlyften. Vid bedömandet av vilken betydelse som skall tillmätas detta förhållande får ståndpunkt tas till poststyrelsens påstående, att förmannens brottslighet möjliggjorts genomförsummelse i den interna kontrollen hos företaget. Vad som kommit fram fick anses innefatta så betydande försummelser i internkontrollen, att företaget bör ha att svaraför att förmannen kommit att inta en ställning som tillsynes gav honom rätt att uppbära betalning på checkerna. Något medvetet tolererande föreligger alltså inte från företagets sida'^ och därmed ej heller någon somhelst viljeförklaring i den mening termen används i motiven till AvtL. Vad som förebrås företaget är däremot att detta underlåtit att göra sig bekant med rutinerna och kontrollera dessa, eventuellt med stöd av framkomna ofullkomligheter ingripaför att förhindra att ett befogat intryck av behörighet skulle uppkomma. Tankegången har mycket gemensamt med bestämningen av vad som ibland kallas dolus eventualis Alexanderson: omgärmngsmannen hade vetat omden underåriga flickans ålder, hade han avstått från gärningen, men han underlät avsiktligen att göra sig underkunnig om hur det förhöll sig med hennes ålder. Det är inte mycket till subjektivt rekvisit kvar i en sådan begreppsbestämning. På motsvarande sätt är det inte mycket till viljeförklaring i AvtLrs mening kvar som grund för det yttre intrycket av behörighet. Det är i själva verket hiiraföretagets vårdslöshet att underlåta internkontroll som sanktioneras med att en avtalsrättslig bundenhet uppkommer med stöd av det yttre intrycket medkontrahenten med fog har fått. Sanktionsresonemanget får ensamt verka behörighetsskapande och fallet likställdes därför med det att behörighet uppkommer på grund av medveten passivitet i förhållande till en »mellanmannens» upprepade förfaranden. Härmed har sanktionselementet i själva verket slagit ut viljeförklaringstanken och domstolen åstadkommit en betydande nyskapelse utanför den referensram somanges av AvtL och dess motiv. Ov.in vid not 1 1. Jfr Tiberg, Mell.tnm.in.srätt (7 uppl 1986) s 37 överst. Pin t.tnkegång som först.t gången offentligen framfördes av JustR Nils Alexanderson i SvJT 1945 s 296-297.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=