188 intryck av att behörighet förelåg. Grundtanken är snarast, att huvudmannen borde ha ingripit aktivt för att hindra att de återkommande betalningarna; denna omständighet jämte andra omständigheter skapade intrycket av att behörighet att slutligen motta inteckningen förelåg. Huvudmannen så att säga »straffas» med bundenhet som en sanktion mot att han aldrig ingrep. I själva verket befinner man sig här utanför den ramför »tysta fullmaktsförklaringar» som motiven till AvtL angivit (passiviteten är uttryck för en tyst fullmakt att företa »rättshandlingar av ifrågavarande slag») och somredovisats förut somen utgångspunkt för denna analys. Alltjämt är det iögonenfallande att det är mellaninstansen som flyttar fram positionerna medan HD blankt fastställer domen. Nästa stora steg togs genomavgörandet NJA 1974 s 706. Det är fråga omett rejält steg och nu är det HDsom tar kommandot genom en utförligt motiverad dom.''* De faktiska omständigheterna i fallet låter sig beskrivas i starkt sammandrag på följande sätt. En förman på ett stort företags postavdelning ombesör)de betalningsuppdrag för företagets räkning med checkar, som hade utfärdats av företaget och var ställda på postverket. Han använde därvid checkarna bara delvis för ifrågakommande betalningsuppdrag och tillgodoförde sig själv återstående belopp. De medel som föreståndaren sålunda tillgodofört sig hade han delvis uppburit kontant, delvis använt för betalning i privata postärenden. Det blev under ett par år över 300 000 kronor, som på detta sätt aldrig tillgodofördes företaget. Beträffande detaljerna i tillvägagångssättet måste hänvisas till referatet. I målet uppkomnu frågan omföreståndaren för postavdelningen kunde anses vara behörig att uppbära betalning med för företaget bindande verkan. HD slår fast att ställningsfullmakt enligt AvtL;s stadgande inte förelåg. Det var mellan parterna ostridigt i målet att vederbörande »för postpersonalen kända ställning som förman» på postavdelningen inte i och för sig innefattat behörighet för honomatt uppbära betalning för checkarna. Det blir därför aldrig fråga om en direkt tillämpning av 10 § 2 st AvtL. Men domsmotiveringen fortsätter med att slå fast att förmannen under en tid av inemot två år nästan dagligen sompostbud för företaget - som var vederbörande postanstalts största kund - utfört omfattande betalningsuppdrag och att företaget till den ändan anförtrott honom checkar på mycket stora belopp och även kontanter i viss utsträckning. Det förhållandet, att förmannen därvid regelbundet lyfte kontantbelopp, föranledde aldrig några ingripanden eller anmärkningar frän företagets sida. Härigenom måste postpersonalen efter hand ha fått ett befogat intryck av att förmannen hela tiden handlade enligt sina instruktioner. Sanktionstanken är alltså åberopad liksom det yttre intrycket av behörighet som förelåg för postanstalten. '■* Jfr Avtalslagen s 92 med hänvisningar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=