187 inte somen tyst viljeförklaring utan snarare som en vårdslöshet som domstolen sanktionerar med bundenhet för huvudmannen, ett slags straff. I detta avseende befinner sig avgörandet utanför den i lagstiftningens motiv angivna ramen. Intressant är vidare avgörandet NJA 1943 s 316. En kassör och styrelseledamot i en bostadsrättsförening, som klart enligt sedvänja saknade behörighet att motta en lånad inteckning från en långivare, befanns ändå vara behörig att göra detta. Göta hovrätt anförde till stöd härför en rad omständigheter. Kassören hade i denna sin egenskap haft att uppbära hyror från föreningens fastighet samt verkställa betalning av föreningens löpande utgifter. Han hade regelmässigt till långivaren erlagt amorteringar och ränteutgifter på lånet. Utbetalningarna hade uppgått till betydande belopp. Enligt omslagsreversen var långivaren skyldig att, i den mån verkställda amorteringar föranledde därtill, återställa av föreningen lämnad säkerhet för lånet. Långivaren hade återlämnat inteckningen till kassören, sedan föreningen till följd av gjorda amorteringar blivit berättigad att återfå den. Och kassören hade alltsedan lånets beviljande varit kassör och styrelseledamot i föreningen liksom dess ene firmatecknare. Med hänsyn härtill och till vad eljest i målet förekommit fick kassören anses ha intagit en sådan ställning att han ägt behörighet att med för föreningen bindande verkan motta inteckningen. HDfastställde hovrättens dom. Vad är det i denna domsmotivering som motiverar att avgörandet betraktas som en milstolpe i toleransfullmaktens utveckling, ett »ledande» rättsfall? I och för sig är avgörandet förenligt med tanken att det upprepade handlandet anses ge intrycket av en viljeförklaring genom konkludent handlande, nämligen själva tolererandet av de upprepade handlingarna. Men vad går viljeförklaringen ut på? Den som låter »mellanmannen» upprepade gånger företräda sig i en och samma typsituation, anses ju genom sin passivitet konkludent uttala: »Sådana representationshandlingar befullmäktigar jag honom i fortsättningen att företa för min räkning.» De upprepade handlingarna är i och för sig likadana och grundar behörighet att i fortsättningen utföra samma slags representationshandlande med för »huvudmannen» bindande verkan. Men det är inte sådana handlingar det här är fråga om. »De upprepade handlingarna var i detta fall inte identiska med den slutliga mottagandehandlingen, men det bestod ett nära funktionellt samband mellan dem.» Att tolka in i denna situation en tyst viljeförklaring genom konklucfent handlande med den invecklade lydelsen: »Genom kassörens tidigare betalningar under angivna omständigheter förklarar jag honom behörig att efter sista amorteringen återta inteckningen», det förefaller vara betydligt mera vittgående och komplicerat än att upprepat handlande anses medföra behörighet att i fortsättningen företa samma handlingar med för huvudmannen bindande verkan. Det är också mycket annat än det upprepade handlandet som har tillagts betydelse för att godtroende iakttagare skall antas ha fått ett välgrundat '' Grönfors, Avtalslaj^cn (1984) s 91.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=