186 som inte behöver vara uttrycklig utan även kan vara tyst. När den tysta fullmaktsförklaringen godtas, vilar huvudmannens bundenhet alltjämt helt och hållet på huvudmannens viljeförklaring. Detta är startpunkten för HD:s utveckling av toleransfullmakten. Motiven hänvisar i en not på detta ställe till ett äldre avgörande, NJA 1875 s 325. NRev:s av HDbifallna betänkande i detta fall hänvisar endast till att mellanmannen på huvudmannens vägnar upprepade gånger uppburit betalning utan huvudmannens protest i förhållande till kunderna, varför de »måste anses ha lagligen ägt anta» att mellanmannen varit behörig att alltjämt motta betalning för vissa arbeten. Behörigheten, grundad på det yttre iakttagbara förhållandet att ett upprepat handlande förelåg utan huvudmannens protest, är fullmaktsskapande. Den yttre viljeförklaringen är avgörande, inte huvudmannens eventuellt avvikande »egentliga vilja» som bara rör det inre förhållandet. Tankarna överensstämmer helt med lagskrivarens grundsats: det är viljeförklaringen i förhållande till tredje man somär fullmaktsskapande. Den yttre ramen för institutet ställningsfullmakt är härmed given av lagskrivarna och befunnen ha sin förebild i ett äldre avgörande. I vad mån går nu HD utanför denna yttre ramoch utvecklar något nytt? De flesta avgöranden som ingår i detta material är helt förenliga med den modell som lagstiftningen ställt upp och som har sina rötter i äldre svensk praxis. Ett upprepat handlande tolkas som en tyst viljeförklaring genom konkludenta handlingar, en tyst fullmaktsförklaring. Iakttagaren i god tro har »rätt» att uppfatta situationen somett uttryck för huvudmannens vilja. I avgörandet NJA 1928 s 57 finner man första gången en motivering sominte grundar sig på huvudmannens synbara viljeförklaring, nämligen antydan om ett slags culparekvisit. Åter är det Svea hovrätt som utförligt anger domskäl som sedan fastställs i HD. Hovrätten räknar upp en rad omständigheter som utretts och uttalar att med hänsyn till dem »och andra i målet förekommande omständigheter» föreståndarens åtgärd att i firmans namn teckna kreditivkontrakt med banker var för firman bindande. Den första uppräknade omständigheten var, att föreståndaren åtminstone under de senare åren av anställningstiden utan någon inblandning fått ombesörja alla affären vidkommande angelägenheter. Den sista uppräknade omständigheten av betydelse var, att hela kreditivbeloppet kommit till användning för att underlätta betalning av skulder, somföre kreditivbeloppets tillkomst åsamkats firman genomdet sätt, varpä föreståndaren opätalt fått handha affären. För att undgå bundenhet hade det alltså varit nödvändigt för huvudmannen att aktivt ingripa för att förhindra föreståndaren från att uppträda på sätt som skett. Argumentet anförs bara som ett av flera skäl för bundenheten och det är en vinsttanke som skjuts fram med hjälp av den antagna vårdslösheten. Men argumentet vilar klart på en förebråelse för bristande tillsyn och kontroll från huvudmannen sida. Och denna uppfattas Ställningsfullmakt s 245 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=