176 målet är härvid belysande. Ljungman karakteriserade rättsläget väl när han år 1958 uttalade, att straffsanktionen inom immaterialrätten stundom får ses »mera som en nominell markering av handlingsfrihetens gränser än som en i egentlig mening infamerande påföljd».^ Slutpunkten i diskussionen har sannolikt satts genom HD:s markanta uttalanden i de färska demonstrationsmusik- och sjukhusmusikmålen (se 3.4.), särskilt det senare, till förmån för en tolkning baserad på det grundläggande skyddssyftet att främja upphovsmännens intressen. För egen del ansluter jag mig till det synsätt som segrat i HD:s pra.xis. Immaterialrättigheterna bör i första hand ses som privaträttigheter och vid intrång spelar straffsanktionen i regel en andraplansroll, framförallt på det industriella rättsskyddets område. Straffsanktionen har alltmer kommit att få sin huvudsakliga betydelse som medel att komma åt särskilt grova och flagranta intrång, bl.a. försäljning av s.k. counterfeit products. Härefter övergår jag till den mer allmänna frågan om HD, såvitt framgår av det behandlade materialet, väsentligen tillämpat en bunden eller en fri lagtolkningsstil. Såsom exempel på en bunden lagtolkningsstil, som lett till en restriktiv syn på ensamrättens omfattning, framstår majoritetsdomen i det i 3.4 behandlade industrimusikmålet, där restriktiviteten inte bara stöddes på de redan berörda straffrättsliga legalitetsresonemangen utan också - och framför allt - på krav på förutsebarhet och avvägning i förhållande till lagstiftarens uppgifter. Andra majoritetsdomar som i viss mån uttrycker en liknande grundsyn, ehuru utan klargörande motiveringar, förefaller vara avgörandena i slutet på 1930talet i målen om Malmö byggmästarförening och Ex-Lax. Det är i dessa fall, liksom i industrimusikmålet, fråga omavgöranden som avkunnats under stark dissens och som rättsutvecklingen numera gått förbi. Minoritetsvota, där domare nått framtill en restriktiv bestämning av ensamrättens omfattning med stöd av en bunden tolkningsstil, har däremot ofta förekommit. Materialet är dock för knappt för att det i allmänhet skall vara möjligt att få en uppfattning omhur olika justitieråd brukat ställa sig. Det kan dock nämnas att justitierådet Forssman under 1930-talet med stor konsekvens förordade tolkningar som ledde till restriktiv bestämning av ensamrättens räckvidd.^ Det är emellertid uppenbart att HD:s majoritet i flertalet fall inte tillämpat en bunden utan en fri lagtolkningsstil, som lett till extensiv bestämning av ensamrätternas räckvidd och kan ses som ett uttryck för en benägenhet att söka ^ Ljungman i SvJT 1958 s. 165. Uttalandet bygger på Forssmans ovan berörda vota i NJA 1932 s. 639 (nyttomönster), 1933 s. 639 (radiohögtalare, där han som nämnts förordade en straffrättshg legalitetsprincip i ett principuttalande), 1935 s. 712 (stålrörsstolar), 1938 s. 232 (Malmö byggmästarförening), 1939 s. 389 (ExLax), 1939 s. 592 (bokutläning). Bland de justitieråd som under denna tid verkade i »immaterialrättsvänlig» riktning märks Nils Alexanderson och von Seth. Dessa båda var bl.a. dissidenter i målet om stälrörsstolarna och tillhörde den enhälliga HD i målet om Tenax och Tengor, se även von Seths votumi NJA 1931 s. 82 (Tattersall), berört ovan i avsnitt 5 not 5.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=