175 Frågan om en straffrättslig legalitetsprincip bör tillämpas inom immaterialrätten har direkt eller implicit kommit upp i åtskilliga av de rättsfall som berörts i det föregående. Ser man till upphovsrätten har en sådan princip klart förordats i två dissenser; justitierådet Forssmans votum i radiohögtalarmålet 1933 och hovrättsrådet Victors votum i industrimusikmålet 1958. Mellan målen finns dock den skillnaden att medan FID-majoriteten gick på en annan, friare tolkningslinje i 1933 års fall, somvar ett brottmål, tillämpade majoriteten i 1958 års fall - ett tvistemål - en bunden tolkningsstil och antydde i sin motivering ett straffrättsligt färgat legalitetsresonemang. I det senare fallet åberopade dock två dissidenter i HDstadgandets grunder till stöd för motsatt slut. I de övriga upphovsrättsliga fall som berörts har emellertid någon legalitetsprincip inte åberopats. Belysande är härvid särskilt kedjan av avgöranden på brukskonstens område, där en sådan princip inte hävdats i några domsmotiveringar, trots att det i samtliga fall utom målet om Luxusspegeln varit fråga om brottmål. Fastmer synes HD:s bedömning av dessa fall, liksombrottmålet om Järnhandelns katalogsystem, uttrycka en strävan a,tt i tveksamma fall tillgodose uppkomna skyddsbehov. Avgörandet om Svensk bokkatalog med dess starka prägel av in casu-bedömning fick visserligen en annan utgång, men inget i HD:s domsmotivering tyder på att man tillämpat en straffrättslig legalitetsprincip. Av de känneteckensrättsliga fallen är Prestigemålet av särskilt intresse. Både HD:s majoritet och dissidenten, justitierådet Walin, synes i detta mål ha tagit klart avstånd från tillämpning av en straffrättslig legalitetsprincip, något som hade förordats av en dissident i rådhusrätten. Fallet är av särskilt intresse eftersom det gällde tolkning av ett lagbud, som var direkt formulerat somett straffstadgande. I det senare Polycolormålet, som avsåg en likartad rättsfråga, finner man inga resonemang grundade på legalitetsprincipen i domsmotiveringarna. Ser man till HD:s övriga avgöranden framträder i allmänhet, liksom i de upphovsrättsliga fallen, en tendens till utbyggt rättsskydd. Somett tydligt exempel härpå kan särskilt nämnas fallet om A-Bilskolan (se 5.3.), där HDbiföll en förbudstalan under åberopande av grunderna för ett straffstadgande, 9 § IKL. Hänsyn till den straffrättsliga legalitetsprincipen torde dock ha spelat in, när HD i den nyskapande Skidfrämjandetdomen utformade sanktioner för ideell förenings namnskydd (se 6.1.). Materialet synes berättiga till slutsatsen, att huvudlinjen i HD:s praxis är att inte tillämpa en straffrättsligt färgad legalitetsprincip vid avgörande av ensamrätternas räckvidd. Särskilt intressant är att man ej kan utskilja någon olikhet från legalitetssynpunkt i bedömningen av de immaterialrättsfall som handlagts såsom brottmål och dem som utgjort tvistemål. Även när straffrättslig ansvarstalan förts förefaller HD:s överväganden primärt ha varit inriktade på att bestämma den ifrågavarande privaträttighetens räckvidd, medan sanktionen väsentligen setts som en följdfråga. Justitierådet Walins resonemang i Prestige-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=