174 enhetlig, klart formulerad principuppfattning i lagtolknings- och andra rättstillämpningsfrågor. Skiftande tendenser möter i domsmotiveringarna, som ju för övrigt till sin rättstekniska uppbyggnad företer en växlande bild över tiden. Vad som främst träder i förgrunden vid en samlad analys är dock spänningen mellan bunden och fri tolkningsstil eller, uttryckt mer konkret, i vilken utsträckning och av vilka skäl strävandena att bygga ut rättsskyddet genomrättsbildning i praxis vunnit HD:s stöd. Vid en bedömning av denna fråga synes det lämpligt att också behandla spörsmålet om en straffrättslig legalitetsprincip tillämpats eller bör tillämpas vid bestämning av ensamrätternas räckvidd. Sanktionssystemet är inte enhetligt utformat inom immaterialrätten och det föreligger delvis avsevärda skiljaktigheter i påföljderna för intrång de olika ensamrätterna emellan. De huvudsakliga sanktionsformerna är straff, skadestånd och förbud.' Straff såsom sanktion förekommer sedan gammalt inom huvuddelen av immaterialrätten vid fall av uppsåtligt intrång, enligt 1960 års upphovsrätts- och fotografilagar också vid grov oaktsamhet. Överhuvud har straffsanktionen den strängaste utformningen inom upphovsrätten. Inom namnrätten saknas dock straffsanktion och så var före tillkomsten av 1974 års firmalag också fallet inom firmarätten. Skadestånd förekommer såsom sanktion inom hela immaterialrättens område och skadeståndsansvaret vid intrång går i subjektivt hänseende överlag längre än straffansvaret. Förbud såsom sanktion har intill nyligen bara förekommit inom firma- och namnrätten, trots att det som en rättsinnehavare, somutsatts för intrång, i regel i första hand vill uppnå är ett stopp för fortsatt intrång. Skälet härtill är att man följt den allmänna princip i svensk rätt, att vite ej får föreläggas då straff är utsatt, som tidigare slagits fast i 13:8 andra stycket RB. Detta har kommit till klart uttryck i Bönan Lyx-målet (se 5.3.), förarbetena till varumärkeslagen’ och ett ganska färskt upphovsrättsligt fall (NJA 1982 s. 633, Marelco). Vid nya firmalagens tillkomst bröt emellertid lagstiftaren med denna stela och orationella doktrin. Straffsanktion infördes i firmalagen samtidigt som förbudssanktionen bibehölls. För att undvika dubbel sanktion infördes efter mönster från marknadsföringslagen regeln att den som överträtt vitesförbud inte får dömas till straff för samma handling (18 § 3 st. FL).' Motsvarande princip har år 1986 också införts i patentlagen (57 § 1 st. PatL)'’ och det borde bara vara en tidsfråga innan förbudssanktionen införs även i upphovsrätten, mönsterrätten och varumärkesrätten. En sådan lagåndring är starkt motiverad. ' Se vidare Bernitz-Karnell-Pehrson-Sandgren, Immaterialrätt, 2 uppl. s. 197 ff. ’ Prop. 1960:177, se vidare prop. 1944:176 s. 51 (äldre patenträttslig syn) och Firmaskvdd (SOU 1967: 35) s. 276 med not 2. Se vidare Lavin, Viteslagen, 1989 s. 81 ff. ' Prop 1974:4 s. 188 t. ■* Prop 1985/86: 86 s. 401.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=