171 och att någon utvidgande tolkning därav inte borde äga rummed hänsyn till att det var fräga omett straffstadgande. Walin har uppenbarligen tagit avstånd frän en sädan uppfattning och menat att stadgandet, trots sin utformning som ett straffbud, i realiteten måste ses som en materiell, civilrättslig bestämmelse om ensamrättens innebörd och räckvidd. Ett sådant avståndstagande framträder än mer markant i majoritetens domsmotivering. Majoriteten förefaller ha betraktat stadgandet som en ren sanktionsbestämmelse att tillämpas sedan man genom en tolkningsoperation, som torde ha inbegripit mer allmänna överväganden om varumärkesrättens innebörd, bestämt innehållet i »den svenska varumärkesrättens regler». Vid tiden för HD:s dom i målet hade arbetet pä den nya varumärkeslagen nätt propositionsstadiet. I den nya lagen har importskyddet inte åstadkommits pä straffrättslig väg utan konstruerats som en integrerande del av ensamrätten till varumärket, som nu innefattar ett förbud mot att annan i näringsverksamhet inför vara försedd med ett förväxlingsbart kännetecken till riket (4 § första stycket). Under förarbetena uppmärksammades emellertid av remissinstanserna, sannolikt under intryck av det pågående Prestigemälet, att hinder mot parallellimport kunde leda till konkurrensbegfänsande marknadsdelning och försvära prispressande importkonkurrens. Departmentschefen uttalade i anledning härav i propositionen, att det följde »av allmänna varumärkesrättsliga grundsatser» att parallellimport inte utgjorde varumärkesinträng, om samma företag hade varumärket registrerat både i exportlandet och i Sverige. Motsvarande borde gälla när den som var varumärkeshavare i Sverige innehade registreringen »pä fabrikantens vägnar. I regel torde detta vara händelsen beträffande generalagent»." Departementschefen frångick härigenom utan att ändra den föreslagna lagtexten varumärkesutredningens klara uttalande, att ett utländskt företags generalagent, som fått varumärket registrerat för sig i Sverige, skulle kunna göra gällande sin varumärkesrätt mot parallellimportörer.'' Departementschefsuttalandet omgeneralagents varumärkesrättsliga ställning är väl ägnat att belysa förarbetenas betydelse för HD:s rättstillämpning. Uttalandet torde nämligen ha spelat stor roll för utgången i det senare parallellimportmälet ommärket Polycolor, NJA 1967 s. 458 (NIR 1968 s. 404). I detta fall åtalades direktören Charasz, som i stor omfattning importerat frän Tyskland och i Sverige sålt ett härfärgningspreparat av märket Polycolor och ett preparat för hempermanentning, Polylock. Dessa tillverkades av det tyska företaget Therachemie, som hade varumärkena registrerade för sig i Tyskland (Förbundsrepubliken). Therachemie hade frän början också innehaft den svenska varumärkesregistreringen men denna hade senare överlåtits till " Prop. 1960:167 s. 66 t. (remi.ssvaren), 71 (departementschefen), se även s. 35 ff. och första lagutskottet 1960: 39 s. 34 (instämmande). Se vidare Uggla i NIR 1960 s. 251 f., Bernitz i NIR 1965 s. 63 f. '■ Förslag till varumärkeslag s. 240.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=