170 somstadgade straff för den somi utövning av näringsverksamhet införde varor till riket, vilka honomveterligen var »olagligen märkta». Samson fälldes till ansvar av rådhusrättens majoritet men frikändes i hovrätten. HD:s majoritet (JustRm Karlgren, Tammelin, Digman, referent, och Petrén) fann att importen var olaglig och dömde Samson till 20 dagsböter samt förpliktade honomatt utge skadestånd. I domsmotiveringen anfördes bl.a.: »Stadgandet bör så förstås, att avgörande för nämnda påföljders inträde är, huruvida genom införseln åsidosatts den uteslutande rätt till varumärkes begagnande som tillkommer annan jämlikt den svenska varumärkesrättens regler. Intrång i rätt till varumärke, som registrerats i Sverige, får i allmänhet anses föreligga i fall, då varor som i annat land försetts med sådant märke hit införas utan varumärkeshavarens medgivande, även ommärkningen icke strider mot lagstiftningen i det land där den skett.» Majoriteten gick inte in på frågan om den med reservationen »i allmänhet» åsyftade det tänkta fallet att Prestigebolaget innehade varumärkesrätten både i USA och i Sverige men förklarade, att Metronomebolagets ställning som generalagent för Prestigebolaget inte hindrade Metronomebolaget att mot Samson göra gällande sin varumärkesrätt i Sverige. JustR Walin var skiljaktig och avgav ett långt votum, där han utvecklade sin syn på varumärkesrättens funktion och vissa andra grundläggande varumärkesrättsliga principer. Walin slog fast, att Prestigebolaget ej hade kunnat hindra Samsons import om det självt innehaft rätten till märket Prestige i Sverige. Metronomebolaget borde inte anses äga större rätt att hindra importen, eftersom detta bolag inte kunde »anses innehava rätten till varumärket annorlunda än som representant för Prestigebolaget». Av särskilt intresse är att Walin inledningsvis uttryckligen angav de riktlinjer, efter vilka han ansåg stadgandet borde tolkas: »Den mindre tillfredsställande avfattningen av 12 § varumärkeslagen kan icke få leda till en så egendomlig slutsats som att från straffbudens tillämplighetsområde skulle undantagas alla fall, då själva märkningen skett lovligen i det land där åtgärden ägde rum. Stadgandets väsentliga funktion är att ange det materiella innehållet hos varumärkesrätten, och den omständigheten att överträdelse är belagd med straff får ej leda till en tolkning, som gör intrång i den rätt som följer av varumärkesrättsliga principer; även med beaktande av den allmänna återhållsamhet sombör iakttagas vid bestämmande av ett straffbuds omfattning måste det därför anses uteslutet att inskränka verkan av nämnda lagrum så starkt som nyss nämnts. A andra sidan är viss försiktighet påkallad vid fastställande av varumärkesrättens materiella innehåll, så att tillämpningen ej går utöver vad som ur varumärkesrättsliga synpunkter må anses säkert grundat.» Uttalandet torde delvis böra ses mot bakgrunden av ett yttrande av en dissident i rådhusrätten, assessorn Sterner. Denne, som också velat frikänna Samson, hade yttrat, att stadgandet enligt sin lydelse endast avsåg fall, där märkningen av varorna skett utan tillstånd av varumärkeshavaren eller eljest »obehörigen» Utgången i målet stod i överensstämmelse med det äldre fallet NJA 1931 s. 169 (Mosetig Battist).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=