166 adelsnamnsmålen bör betraktas som ett första steg, som skulle ha följts av ett andra — erkännande av ett motsvarande skydd för borgerligt namn byggt på allmänna rättsprinciper - om ett lämpligt fall kommit upp.’^ Att ett sådant fall aldrig kom under bedömning är ett exempel på hur HD:s möjlighet till prejudikatsbildning också på praktiskt aktuella områden hämmas av brist på rättsfallsmaterial. Avslutningsvis bör påpekas att det i svensk juridisk diskussion om släktnamnskyddet i regel saknats ett bredare personlighetsrättsligt perspektiv. Enligt kontinentaleuropeiskt, inte minst tyskt, synsätt utgör släktnamnsrätten en viktig del av den allmänna personlighetsrätten. Det är från denna synpunkt belysande att svenska HDföredrog att förankra sina avgöranden i adelsnamnsmålen i gamla privilegieförfattningar och inte, som norska hoyesterett, i allmänna principer. Överhuvud har inte HD hittills bidragit till utvecklandet av något integritets- och personlighetsskydd utöver vad somföljer av skriven lag. Detta gäller även rätten till egen bild, där HDi ett avgörande 1976 (NJA 1976 s. 282, NIR 1976 s. 335, Hemtill byn) inte fann att en stillbild av en skådespelare - somframställde denne i huvudrollen i en TV-film-vara skyddad mot utnyttjande i reklam utan tillstånd. På detta område har dock senare inforts ett rättsskydd genom 1979 års lag omnamn och bild i reklam.’’' 7. Varumärkesrättslig praxis 7.1. Några utgångspunkter Inom varumärkesrätten har de skrivna reglerna varit mer omfattande än mom firmarätten och namnrätten och 1884 års varumärkeslag erkände redan från början en privaträtt till registrerat varumärke. Även om praxis sålunda inte spelat en lika fundamental roll för rättsutvecklingen inom varumärkesrätten som inom hittills behandlade delar av känneteckensrätten har den dock varit betydelsefull. Rättstillämpningens huvudtendens - att medverka till utbyggnad av ett allmänt skydd mot användning av förväxlingsbara kännetecken - har också varit densamma och har speglat individualiseringsmedlens starkt ökade betydelse i näringslivet.' Tillkomsten av I960 års varumärkeslag har väsentli- '■* Jfr Eberstein, Individualiteten s. 136 f., se vidare dens. i Festskrift till Ekeberg s. 135 ff. med hänv. och i SvJT 1956 s. 123 ff. Varumärkesutredningen räknade med att praxis erkände en ensamrätt till egenartat borgerligt släktnamn (SOU 1958:10 s. 226) medan namnrättskommittén lämnade frågan öppen, SOU 1960: 5 s. 66. Se bl.a. Bernitz-Karnell-Pehrson-Sandgren, Immaterialrätt, 2 uppl. s. 76 ff., Levin, Rätt till egen bild, 1986, Lögdberg, Personlighetsrätt, 1972, Strömholm, Right of Privacv och dens. i NIR 1969 s. 207 ff. Jfr Eberstein, Individualiteten s. 44 ff. ovan. - Översikt av rättsutvecklingen i Förslag till varumärkeslag, passim, se även Heiding, Om registrerade varumärken och inarbetade kännetecken (cit. V^arumärken), 1946, passim. Praxis har tillämpat förfångsrekvisitet på ett sätt som har mänga paralleller med firmarätten. Ljungman i Festskrift till Eberstein s. 148 ff., särskilt s. 150. Jfr 5.1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=