165 sedan 1600-talet burit detta icke adliga namn, talan mot en person tillhörande släkten Ulf, som dock själv stavade Ultt. Käranden bestred inte svarandens rätt till namnet Ulf men yrkade, att han skulle förpliktas att stava detta med blott ett f. Käromålet ogillades i häradsrätten och hovrätten för Västra Sverige. HD meddelade ej prövningstillstånd. Häradsrätten yttrade i sin domsmotivering, somfastställdes i hovrätten: »Käranden har icke bestritt svarandens rätt till släktnamnet Ulf. I målet är upplyst, att svarandens namn 1 kyrkoböckerna sknves Ulf med ett f, medan svaranden själv stavar namnet på samma sätt som käranden med två f. Denna olikhet i stavning är icke så betydande, att man här kan tala om två olika namn. Följaktligen kan icke anses, att svaranden genom att stava namnet med två f använder namn, vartill kärandens släkt har ensamrätt. Vid sådant förhållande, och då svarandens begagnande av samma stavning somkäranden icke i och för sig kan anses utgöra intrång i dennes namnrätt, har käranden icke visat fog för sin talan.» Namnlagen av 1963 införde ett allmänt förbuds- och skadeståndssanktionerat rättsskydd för egenartat släktnamn (19 §) och bragte sålunda omsider spörsmålet till en lämplig lösning. Rättsprincipen har förts över till nuvarande namnlag av 1982, där man dock — rätt cfiskutabelt - ersatt termen släktnamn med efternamn (20 §).“° Ehuru HD:s fvra adelsnamnsdomar avser ett äldre rättsläge är de ännu av principiellt intresse. HD:s metod att grunda namnskyddet på gamla adelsprivilegieförfattningar går knappast fri från kritik. Omdessa författningar i ett äldre skede verkligen haft den innebörd HDsedermera tillagt demförefaller oklart.^* När Eberstein i sin avhandling 1909 drog framförfattningarna i ljuset och därigenomgav dem förnyad aktualitet torde dessa länge ha varit obeaktade.’* Mot bakgrund av samhällsutvecklingen borde det ha legat nära till hands att anse de gamla privilegieförfattnmgarna obsoleta. När HD 1929 formellt lade dem till grund för erkännandet av en ensamrätt till adligt ättenamn, var det i själva verket fråga om en nydaning i praxis. Härför fanns i och för sig goda sakliga skäl. Spörsmålet om nv släktnamnslagstiftning haefe gått i baklås på lagstiftningsplanet,"'^ och bakom det ibland förekommande förfarandet att anta en helt främmande släkts egenartade, vanligen välrenommerade släktnamn låg knappast några beaktansvärda syften. I fråga omskyddsintresset förelåg emellertid ingen egentlig skillnad mellan adelsnamn och egenartat borgerligt namn. HD:s ståndpunktstagande att genom sin rättstillämpning ge nytt liv och ökad tyngd åt gamla privilegier ter sig tveksamt. Just denna omständighet gör det emellertid sannolikt, att HD:s domar i Bernitz-Karnell-Pehrson-S.uidi;ren, Imniaterialrätt 2 uppl. ,s. 160. HD har bedömt kolli.sioner mellan egenartade .släktnamn och firmor i NJA 1973 s. 71 7 (NIR 1974 s. 193), Wänerskog och NJA 19S5 s. -S63 (=NIR1985 s. 592), Gullmarsstrand. Omaktuella problem Halén i NIR 1988 s. 402 ff. ’’ Se Hmil Sundberg i TfR 1929 s. 406, Köersner i TfR 1929 s. 528 f.. Förslag till namnlag s. 64 med not 1. ’’ Eberstein, Namn och firma s. 42 ff. Eberstein upplyser där att författningarna »snart sjönko i glömska» (s. 47) och att svensk namnrättslig domstolspraxis saknades ännu 1909 (s. 48 not 2). Ett av Eberstein 1921 framlagt lagförslag ledde ej till lagstiftning.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=