164 spörsmålet upp närmare för första gången i Ebersteins ovan i 5.1. berörda avhandling, där han hävdade existensen av en materiell namnrätt pä i stort sett samma grunder somden materiella firmarätten. I svensk judiciell rättspraxis kom problemet om ensamrätt till släktnamn främst under bedömning i fråga omadliga namn med egenartad karaktär. HD fick för första gängen ta ställning till saken i NJA 1929 s. 283 {Lindencrona) och det därmed likartade och efter samma linjer avgjorda NJA 1929 s. 297 {Bildt) Ätten Lindencrona hade adlats 1719 och samma år introducerats på riddarhuset. Namnet var egenartat för ätten. I målet förde ättens huvudman talan mot efterlevande släktingar till en man vid namn Larsson som 1894 tillagt sig namnet Lindencrona med yrkande att dessa skulle förklaras sakna rätt att bruka namnet. Talan vann bifall i alla instanser och käranden berättigades få anteckningar att svarandena saknade rätt bruka namnet verkställda i kyrkoböcker, folkregister och mantalslängd. I HDyppades emellertid inte mindre än tre skilda meningar i rättsfrågan. Majoriteten QustRm Bergman, Christiansson, Leijonhufvud och Högstedt) hänvisade i domsmotiveringen till adelsprivilegier från 1600- och 1700-talen, somansågs innefatta en ensamrätt till egenartat adligt ättenamn och som senare inte upphävts eller kunde anses ha upphört. Ett justitieråd (Köersner) nådde samma slut som majoriteten men med den motiveringen, att han ville erkänna en sedvanerättsligt grundad ensamrätt till egenartat släktnamn, även borgerligt namn.'^ Två justitieråd slutligen (Borgström och Sundberg) ansåg, att svensk rätt inte kände någon ensamrätt ens till adligt ättenamn och ville därför ogilla Lindencronas talan. Till stöd för denna uppfattning åberopade Sundberg såsom domsmotivering en vidlyftig rättshistorisk utredning.'^ HD har i tvä senare mäl om egenartat adligt namn utan meningsskiljaktighet i principfrågan upprätthållit sin rättstillämpning frän 1929.'* Frågan om ensamrätt till egenartat borgerligt namn kom däremot aldrig upp till bedömning i HD, innan ett lagreglerat skydd infördes genom 1963 ärs namnlag. I underrättspraxis har däremot förekommit ett flertal fall, där uppfattningen att rättsordningen erkände en sädan rätt kommit till uttryck i domar eller domsmotiveringar.'^ Ett sådant fall, som inte torde vara observerat i litteraturen, är NJA 1958 not. C 560 {ölff). I detta mål förde en person med efternamnet Ulff, vilken tillhörde en släkt som Eberstein, Namn och firma s. 36 ff., särskilt s. 50 f. I ett något äldre mål, somstannat i Svea hovrätt, hade ätten Gyllensvärd tillerkänts ensamrätt till namnet, SvJT 1918 rf s. 49. 1 TfR 1929 s. 402 f. nämns vissa andra underrättsfall. Köersner utvecklade sin uppfattning i TfR 1929 s. 526 ff. Se även Emil Sundberg i TfR 1929 s. 379 ff. NJA 1940 s. 648 ang. namnet Lagercrantz (JustRm Afzelius, Lawski, Grefberg, Alsén, Gyllenswärd och Dahlman), NJA 1958 s. 617 ang. namnet Åkerhielm (JustRm Ericsson, Regner, Digman, Y. Söderlund och Bomgren). ’’ NJA 1936 s. 221 (Pauli), se H. Elliots votumi hovrätten, och det i Eberstein, Individualiteten s. 32 nämnda häradsrättsfallet 1938 (namnet Eberstein), i annan riktning dock ett i Westerberg, Om rättskraft i förvaltningsrätten 1951 behandlat hovrättsavgörande 1946 (Brandeborg).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=