163 viss ekonomisk verksamhet och genom tolkningsfrågans nära anknytning till varumärkeslagen/ Spörsmålet om ideell förenings namnrätt är ännu inte reglerat i lag och senare HD-avgöranden saknas. Firmautredningen föreslog 1967 införande av en särskild lag omskydd för ideell förenings och stiftelses namn. Enligt utredningens mening hade ett privaträttsligt skydd för ideell förenings namn i princip godtagits 1 praxis, ehuru med oklar räckvidd.** Numera föreligger ett ytterligare, är 1969 avgjort fall, som dock stannade i hovrätten.*^ I detta mäl utgick både Stockholms rådhusrätt och Svea hovrätt enhälligt frän att en ideell förening, Sveriges Detektivsamfund, ägde ensamrätt till sitt namn, dock först sedan detta blivit inarbetat. Lagstiftaren avstod i samband med tillkomsten 1974 av firmalagen frän att genomföra förslaget om en särskild lag omideell förenings och stiftelsers namn och därvid har läget hittills förblivit. Medan olika spörsmål om rättsskyddets närmare räckvidd ännu står öppna, torde det knappast råda någon tvekan om att HD, därest saken nu kommer upp, skulle bereda ideella föreningar samt förkortningar därav och även stiftelser en förbuds- och skadeständssanktionerad ensamrätt till inarbetade namn.'° Mot bakgrund av den rättsutveckling som i övrigt skett inomkänneteckensrätten kan några sakliga skäl att ställa här aktuella kännetecken i en särställning knappast anföras. Ideell förenings namnrätt utgör ett viktigt exempel pä rättsbildning genompraxis pä ett område, där lagstiftaren inte velat ingripa av speciella skäl; i detta fall främst den bristande politiska viljan att åstadkomma en allmän associationsrättslig lagstiftning om ideella föreningar. 6.2. Skydd för egenartat släktnamn Frågan omskydd för egenartat släktnamn var länge föga observerad i Sverige. KF 1901 angående antagande av släktnamn (släktnamnsförordningen), som gällde fram till 1963, var av administrativ karaktär och lämnade frågan om privaträttsligt skydd öppen. Indirekt gav förordningen dock ett visst skydd för befintliga egenartade släktnamn genomatt dessa inte godkändes som nya släktnamn.'' Utomlands var däremot rättsläget ofta ett annat. I Norge hade sålunda hoyesterett redan 1896 utan stöd i lag erkänt en privaträtt till släktnamn (namnet Aars) under hänvisning till att »den umiddelbare rettsfelelse» och »den almene rettsbevissthet» fordrade sådant skydd.'’ I Tyskland lagfästes principen om ensamrätt till namn vid tillkomsten av BGB (§ 2).'-^ I svensk doktrin togs ^ Så även Ljungman i Festskrift till Eberstein s. 152, tlens. i SvJT 1952 s. 824 f. ** Firmaskydti s. 341 f., 349; se även 14 § 4) i 1960 ärs varumärkeslag och 10 § 5) i 1963 ärs namnlag. Referat i NIR 1969 s. 428. Bernitz-Rarnell-Pehrson-Sandgren, Immaterialrätt, 2 uppl. s. 158. " Se häromoch till det följande Förslag till namnlag (SOU I960: 5) s. 46 ff., 62 ff. med hänv. NRt 1896 s. 530, omdomen bl.a. Knoph, Åndsretten s. 374 ff. Se för en komparativ översikt av det nutida rättsläget Strömholm, Right of privacy and rights of the personality, 1967 (Cit. Right of privacy), särskilt s. 128 ff., även Förslag till namnlag s. 69 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=