158 Ett betydelsefullt mål, somväl belyser hur rättsutvecklingen tillgått och därutöver även illustrerar förhållandet mellan administrativ och judiciell prövning samt sambandet mellan firma- och varumärkesrätt, är NJA 1941 s. 672 (NIR 1942 s. 91) ang. skydd {örfirmaförkortningen KF. Handlanden Karl Emil Fredriksson lät registrera handelsfirman KF:s kaffemölla, Karl Fredriksson samt sökte registrering av ett varumärke som upptog orden KF:s kaffemölla mot bakgrunden av en väderkvarn. Patentverket medgav inte registrering av detta märke på grund av dess likhet med varumärken för Kooperativa förbundet, somdominerades av bokstäverna KF. I motiveringen nämndes bl.a. att Fredriksson utan visat medgivande i sitt märke intagit annan firma i allmänt känd förkortning. Patentverket åberopade härvid grunderna för 4 § 2) i 1884 års varumärkeslag, vari bl.a. förklarades, att varumärke ej fick registreras omdäri obehörigen intagits annan firma än sökandens. Sedan Fredriksson besvärat sig fann emellertid regeringsrätten enhälligt, att hinder mot registrering »icke kunde anses föreligga i de av verket anmärkta hänseendena» (RÅ 1938 not. H50, referat i NIR1938 s. 187). Härefter registrerades Fredrikssons märke. Kooperativa förbundet stämde härefter Fredriksson på både firma- och varumärkesrättslig grund och yrkade upphävande av dennes firma- och varumärkesregistreringar, förbud mot användning av firman KF:s kaffemölla samt skadestånd. Med stöd av utlåtande av Eberstein'° gjorde förbundet bl.a. gällande att den sedan länge inarbetade firmaförkortningen KF åtnjöt firmarättsligt skydd. Rådhusrätten och hovrättens majoritet fann att förbundets talan inte kunde bifallas, sannolikt under intryck av regeringsrättens avgörande. I HDdäremot bifölls förbundets talan enhälligt (JustRm Stenbeck, Bagge, Sandström, Find och Nissen). I domsmotiveringen anfördes bl.a., att förkortningen KF sedan länge varit inarbetad såväl bland näringsidkare sominomstora delar av befolkningen i övrigt och att den registrerade firman lände förbundet till förfång. HD åberopade härvid grunderna för 5 § firmalagen. Rättspraxis förmådde sålunda att utan egentligt lagstöd utveckla ett på inarbetning grundat rättsskydd för firmaförkortningar. Det finns anledning att något stanna inför den nyckelroll somdet omtolkade förfångsrekvisitet spelat för firmarättens utveckling genom HD:s praxis. I rekvisitet har inlagts ett krav på förväxlingsbarhet i det konkreta fallet, men i övrigt har förfångsbegreppet knappast givits någon självständig betydelse utan närmast kommit att fungera som en rättsteknisk konstruktion, genom vilken man kunnat till firmalagstiftningen formellt knyta an de regler omprivaträttsligt firmaskydd somutbildats i praxis.'' Ljungman har härom träffande sagt att rekvisitet utbrett »en dimridå, bakom vilken allehanda nyttiga hänsyn kunnat kämpa sig framtill rättsligt erkännande».'^ s. 84 {{., Firmaskydd (SOU 1967:35) s. 177. Grundläggande för utvecklingen i praxis har varit plenimålet NJA 1931 s. 558, Göta Choklad; ommålet Eberstein, Individualiteten s. 22. Att firman också fyller andra funktioner än känneteckensrättsliga har utvecklats i Per Stjernquist, Föreningsfirmans funktion 1950 s. 15 ff., jfr Ebersteins kritik i Festskrift till Ussing 1960 s. 101 ff. Se även Eberstein, Individualiteten s. 19 ff. '' Som exempel kan nämnas HD:s domsmotivering i målet NJA 1969 s. 266 (NIR 1970 s. 104) ang. Strand Hotell i Norrköping: »Den likhet firmorna . . . företer kan, med hänsyn till att parterna driver likartad verksamhet på samma ort, lätt leda till förväxling och är därmed till förfång . . .». Ljungman i Festskrift till Eberstein, 1950 s. 157.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=