157 vända benämningen Savoy och förpliktades att utge skadestånd till käranden. I rättsfallets rubrik i NJA angavs: »Intrång i firmarätten har funnits äga rum genomanvändning av oregistrerad benämning av förväxlingsbar likhet.» Fallet innebar ett klart erkännande av den materiella firmarätten.^ Utgången i målet var framsynt även från den synpunkten, att namnet på en restaurangrörelse på Djurgården ansågs vara förväxlingsbart med en hotellrörelse på Nedre Norrmalm (Bryggargatan); något som visserligen framstår som helt naturligt numera men nog inte var det i dåtiden. Savoyfallet kan betecknas som ett klart exempel på rättsutveckling genompraxis på ett av lagstiftaren försummat område. Möjligt är att ställningstagandet underlättats av att endast civila påföljder (förbud och skadestånd) enligt gamla firmalagen kunde komma i fråga vid firmaintrång. I senare rättspraxis har domstolarna utgått från existensen av en förbudsoch skadeståndssanktionerad privaträtt till firma.^ Innehållet i denna rätt utbyggdes och preciserades steg för steg och ledde till en omfattande och nyanserad firmarättslig praxis, utvecklad genom rättsbildning i HD. Antalet firmafall refererade i NJA under tiden 1934—1969 kan anges till 27, varav 14 under den första tioårsperioden 1934-1943. Härtill kommer ett mindre antal A-notisfall. Den av HD utbildade firmarätten, som gällde före tillkomsten av 1974 års firmalag, innebar bl.a. att en privaträttsligt skyddad firmarätt i princip ansågs uppstå genom firmans ibruktagande och användande och alltså inte genom registrering. Rätten utslocknade genom att firmahavaren upphörde att framträda under firman. Firmas innehavare åtnjöt ett vidsträckt skydd mot användning av förväxlingsbara benämningar och kännetecken, ehuru begränsningar bl.a. gällde med hänsyn till branschtillhörighet och geografisk belägenhet samt i fråga om ursprunglig ägargemenskap.^ Utan egentligt lagstöd lade HD även fast principen att längre tids passivitet leder till rättens förlust.* Till de utmärkande dragen i rättsutvecklingen hörde vidare ett närmande mellan firma- och varumärkesrätten, sammanhängande bl.a. med det omfattande bruket av varumärkesliknande firmadominanter.^ Om fallet Flberstcin, Individualiteten s. 131. Enligt Eberstein (a.a. s. 130) skulle dock HD:s majoritet indirekt ha erkänt den materiella firmarätten i det tva är äldre målet NJA 1931 s. 82 (Tattcrsall). Det förefaller dock tveksamt om man vagar tillmäta HD-majontetens dom i detta mål ett sa stort intentionsdjup, jfr JustR von Seths särskilda votum. ^ Se särskilt NIR 1950 s. 208 (NJA 1950 not. C 643), Tällgårdens Turisthotell; NJA 1959 s. 497 (NIR 1960 s. 121), Lättbetonghus; NJA 1964 s. 259 (NIR 1966 s. 64), Ljungs Armaturfabrik och NJA 1969 s. 266 (NIR 1970 s. 104), Strand Elotell i Norrköping. Omfattande upplysningar rättspraxis enligt gamla firmalagen ges fortlöpande i Firmaskvdd (SOU 1967: 35). ^ Ang det sistnämnda särskilt NJA 1962 s. 709 (NIR 1963 s. 214), Gahms. ** NJA 1962 s. 716 (NIR 1963 s. 219), Götatryckeriet. Förhållandet mellan firma och varumärke är ett ämne som Eberstein behandlade i många sammanhang. Han har härvid hävdat omöjligheten av en klar gränsdragning mellan de båda känneteckensformerna. Se bl.a. Eberstein i NIR 1952 s. 16 ff., särskilt s. 27, dens. i Minnesskrift till Hult 1951 om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=