156 att detta tillvägagångssätt att såsom gällande uppställa rättigheter, sominte blivit erkända i lagstiftning eller rättspraxis, utgjorde exempel på en äldre rättsvetenskaplig arbetsmetod, som särskilt lätt kommit att träffas av en senare tids kritik av rättighetsbegreppet med utgångspunkt i Uppsalaskolans syn på sanktionsmekanismen.^ Rättspolitiskt var emellertid Ebersteins uppfattning välgrundad. Det svenska firmaskyddet var vid denna tid svagt utbildat internationellt sett och den nyss berörda utvecklingen mot ökad individualisering hade börjat komma i gång. Det torde inte råda någon tvekan om att Ebersteins ståndpunktstagande, som förts vidare i hans senare skrifter, övat starkt inflytande på rättsutvecklingen.^ För HD:s erkännande av den materiella firmarätten och utbyggnad av rättsområdet i övrigt har 1887 års firmalags förfångsrekvisit i 6 § spelat en central roll.'* Rekvisitet hade från början karaktären av en forumregel men transformerades i HD:s praxis till ett materiellt rekvisit med början i rättsfallen NJA 1908 s. 268 (Happachs såpfabrik) och 1909 s. 591 (D. Forsells söner). I dessa fall fann FfD det möjligt att på yrkande av innehavaren av en äldre firma, införd i handelsregistret, upphäva registreringen av en yngre, förväxlingsbar aktiebolagsfirma under åberopande av förfång för handelsfirmans innehavare, trots att reglerna om aktiebolagsfirma, intagna i aktiebolagslagen, inte lämnade något lagstöd härför. Genom lagändring 1911 normerades dock förhållandet mellan olika slag av registrerade firmor i linje med de principer HDutvecklat. Det förblev däremot en oreglerad fråga, om innehavare av en registrerad firma kunde med framgång vända sig mot den sombegagnade en icke registrerad, likartad firma. Detta spörsmål, som var att besvara jakande utifrån Ebersteins principuppfattning, sattes på sin spets i HD i fallet NJA 1933 s. 558 (NIR 1933 s. 142). Kärande i målet var innehavaren av en hotellrörelse (med matservering för gästerna) på Bryggargatan i Stockholm, för vilken hade inregistrerats en handelsfirma med Savoy som dominant. Svaranden drev en senare startad restaurangrörelse på Djurgården i Stockholm under den oregistrerade benämningen Savoy. 1 HD:s dom, som var enhällig (JustRm Leijonhufvud, Edelstam, Sternberg, Stenbeck och von Steyern) uttalades, att den likhet som förefanns mellan firmorna lättehgen kunde föranleda till förväxling och därigenom till förfång för hotellrörelsens innehavare. Svaranden förbjöds att vidare anf. med hänv. Eberstein sökte däremot ej efter utländsk förebild utveckl.i principer för den svensk.i rättens del omskvldighet att ersätta icke straffbar ren förmögenhetsskada på känneteckensrättens område. ’ Inom immaterialrätten har denna kritik särskilt knutits till upphovsrätten, främst verksbegreppet, se bl.a. Karnell i TfR 1968 s. 401 ff. med hänv. Tvvärr har analysen väl ensidigt kommit att koncentreras till denna del av immaterialrätten, se dock Koktvedgaard, Immaterialretspositioner 1965 kap. 1\’. ^ Se bl.a. Eberstein, Immateriellt rättsskydd s. 112 ff., särskilt s. 123; dens.. Individualiteten s. 126 ff., jfr vad somsagts om Ebersteins betvdelse för immaterialrättens utveckling i avsnitt 2 ovan. ■* Om rekvisitet Ljungman i Eestskrift till Eberstein, 1950 s. 139 ff. Ett flertal firmarättsliga stadganden mom ramen för associationslagstiftningen har också innehållit förfångsrekvisit.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=