155 5. Firmarättslig praxis 5.1. Bakgrunden Den del av immaterialrätten, där rättsfallen varit särskilt talrika och HD:s betydelse för rättsutvecklingen störst, är utan tvekan känneteckensrätten, i första hand firmarätten. Detta hänger samman med att lagstiftningen länge varit föråldrad samtidigt som den ekonomiska utvecklingen medfört ett behov av förbättrat känneteckensskydd. Ännu i början av 1900-talet sålde de flesta företag inte märkesvaror utan anonyma varor och sökte knappast heller i övrigt framträda med egen profil på marknaden. För den reklam och marknadsföring som senare vuxit framoch alltmer utvecklats är det däremot grundläggande, att företagen söker individualisera sig och sina varor. Ofta investeras stora belopp i uppbyggnad av en till företaget eller märket knuten goodwill. En första förutsättning för sådan individualisering är att individualiseringsmedlen - kännetecknen - åtnjuter ett fullgott rättsligt skydd. Bakom den nutida känneteckensrätten ligger emellertid också en annan huvudsynpunkt, nämligen konsumenternas och näringsidkarnas anspråk på skydd mot användning av förväxlingsbara kännetecken. Det har till stor del ankommit på HDatt tillgodose utvecklingens krav. HDhar härvid haft att verka inomramen för en föråldrad lagstiftning. 1887 års lag om handelsregister, firma och prokura (gamla firmalagen) förblev gällande, utan alltför stora ändringar, ända till införandet av 1974 års firmalag. 1884 års varumärkeslag gällde ända till tillkomsten av 1960 års varumärkeslag. Utgångspunkten för det följande är att belysa hur HDsökt bemästra detta problem. 5.2. HD:s erkännande av den materiellafirmarätten Grundläggande för firmarättens utveckling har varit erkännandet i HD:s praxis av en materiell firmarätt. 1887 års firmalag avsåg vid sin tillkomst endast att hindra registrering av förväxlingsbara handelsfirmor och ej att reglera en allmän privaträtt till firma. I sin doktorsavhandling 1909 hävdade emellertid Eberstein att en sådan privaträtt kunde anses föreligga utan särskilt lagstöd. Han fann firmalagens huvudsyfte vara att ange de yttre former, enligt vilka denna av lagen oberoende privaträtt hade att utvecklas. Eberstein ansåg, att allmän domstol kunde avkunna en konstaterande dom av innebörd att en person saknade rätt att begagna en firma. Domen skulle kunna verkställas med stöd av överexekutors allmänna befogenhet att förelägga vite enligt 38 § andra stycket utsökningslagen.' Uppenbart är ' Eberstein, Bidrag till läran om namn och firma enligt svensk rätt (Cit. Namn och firma) s. 36 ff., särskilt s. 36 och 50 f., jfr Firmaskydd (SOU 1967: 35), särskilt s. 173 f. Se omden intill utsökningfbalkens tillkomst 1981 gällande 38 § andra stycket UL bl.a. Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl. s. 137
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=