151 upphovsrättsintrång. I en principiellt hållen domsmotivering framhölls inledningsvis att upphovsrättslagen bygger på att det från allmän synpunkt är av största betydelse att upphovsmännens rätt till sina verk skyddas. Man erinrade om att upphovsrätten har rang av grundlagsskyddad rättighet (2:19 regeringsformen). HDframhöll att den principiella utgångspunkten för lagstiftaren varit att åt upphovsmannen borde förbehållas all rätt att ekonomiskt tillgodogöra sig alla sådana utnyttjanden av verket somhade praktisk betydelse, låt vara att man med hänsyn till religiösa, kulturella och eljest samhälleliga behov borde göra vissa inskränkningar i denna rätt. Det fanns enligt HD-majoriteten inte utrymme för att i upphovsrättslagen intolka en begränsning enligt vilken demonstrationsmusik skulle vara tillåten. Vidare framhölls explicit att upphovsrättslagen har ett specifikt och särskilt vidsträckt offentlighetsbegrepp. En minoritet på två justitieråd (Lars K. Beckman och Vängby) kom till motsatt ståndpunkt och framhöll att den musiksändning som förekom endast var en bieffekt till den tekniska kontrollen av apparaterna. Slutpunkten har t.v. satts av NJA 1988 s. 715 (NIR1989 s. 225) ang. sjukhusmusik. STIM krävde i detta fall ersättning av ett landsting för radiomusik som framfördes genom av landstinget tillhandahållna mottagare dels för patienter och omsorgstagare i sluten vård (främst kuddradioapparater) dels för egen personal i slutna personalutrymmen. En enhällig HD biföll talan i sin helhet. I fråga om patienterna och omsorgstagarna ansågs framförandet ha skett offentligt i upphovsrättslagens mening, då dessa utgjorde en så heterogen, växlande och tillfällig grupp att de ej kunde ses som en sluten krets. I fråga om personalen - där HD noterade att situationen liknade industrimusikfallet — fann HD att musiken framförts »i förvärvssyfte» trots den offentliga och väsentligen skattefinansierade karaktär som utmärker landstingens verksamhet. HD poängterade härvid lagregelns syfte att tillgodose upphovsmannens ensamrätt. Två justitieråd (Bengtsson och Nyström) betonade denna aspekt ytterligare i ett särskilt tillägg, i vilket de avslutningsvis anförde: »När vi stannat för att bifalla STIM:s talan i dessa hänseenden, liksomi fråga omframföranden till anställda, har vi fäst avgörande vikt vid att motiven så starkt betonar upphovsmannens intresse i dessa sammanhang (se särskilt första lagutskottets utlåtande NJA II 1961 s. 57 f.). Detta motiverar att reglerna om offentligt framförande och om framförande i förvärvsverksamhet tillämpas också i vissa situationer somknappast faller under lagens ordalag, en ståndpunkt som också har stöd i HD:s tidigare praxis (se särskilt NJA 1980 s. 123).» De senast behandlade STIM-målen ligger i tiden efter den epok som står i centrumför denna studie. De, starkt upphovsrättsvänliga, principdeklarationer från HD:s sida om tolkningen av reglerna om upphovsrättens omfattning som gjorts i de färska demonstrations- och sjukhusmusikmålen utgör emellertid något nytt, somgivetvis inte bara avser musikalisk upphovsrätt utan rättsområdet som helhet. Här möter ett klart avståndstagande från de ovan berörda tan-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=