150 åberopades på det sätt här skedde. Det skulle ingalunda ha stått i strid mot vedertagen lagtolkningsteknik att åberopa auktorrättskommitténs berörda förslag till stöd för rakt motsatt ståndpunkt. Det är ju väl känt att ställningstaganden i framlagda men ännu ej genomförda lagförslag kan öva ett betydande inflytande på uppfattningen ominnebörden av gällande rätt, t.ex. 1909 års jordabalksförslag. Senare STIM-mål, alla avgjorda enligt 1960 års upphovsrättslag, har fått en för upphovsmannasidan fördelaktig utgång. Påtagligt är att de i industrimusikmålet av HD:s majoritet förda resonemangen om restriktivitet och legalitetsprincip inte återkommit. Uppenbarligen har den nya lagen med därtill knutna förarbetsuttalanden givit HDannorlunda utgångspunkter. Det första av dessa fall, NJA 1967 s. 150 (NIR 1968 s. 125) gällde frågan dansmusik spelad vid sammankomster med den löst organiserade Stala Gammeldansförening hade framförts offentligt i upphovsrättslagens mening. En enhällig HD fann så vara fallet och detta även i fråga om tillställningar till vilka endast föreningens medlemmar haft tillträde. I domsmotiveringen anknöt HD nära till gjorda förarbetsuttalanden enligt vilka upphovsmannens rätt principiellt bör innefatta alla framföranden sominte äger ruminför helt slutna kretsar. Föreningen befanns inte utgöra en sådan krets, särskilt med hänsyn till lättheten att förvärva medlemskap. Av domsmotiveringen framgår att HD utgått från ett särskilt upphovsrättsligt offentlighetsbegrepp.'*° I NJA 1980 s. 123 (NIR1980 s. 258) ang. hotellmusik var frågan omdet förelåg offentligt framförande när hotellgäster tog del av musikaliska verk på hotellrummen genom radio- och TV-apparater som hotellet placerat där till gästernas trevnad.'*' Fallen gällde två hotell i Stockholm, Mornington och Wellington. HD:s majoritet fann offentligt framförande, för vilket hotellet var betalningsskyldigt, föreligga inte bara för radiosändningar via hotellets centralanläggning utan även i fråga omdirektmottagning genomde på hotellrummen utplacerade TV-apparaterna. Den förbehållslösa utformningen av HD-majoritetens domskäl går klart mot tingsrättens ogillande av STIMs talan, vilket stöddes av en minoritet i hovrätten och ett justitieråd. Detta är intressant inte minst med hänsyn till att tingsrättsdomen delvis anknöt till HD-majoritetens resonemang i industrimusikmålet. Nästa fall i kedjan är NJA 1986 s. 702 (NIR 1987 s. 89) ang. demonstrationsmusik. Fallet gällde frågan om den kortvariga ljudåtergivning av musik som förekommer i butiker i samband med att TV- och radioapparater demonstreras för kunder utgör upphovsrättsligt skyddat musikframförande. I fallet fördes talan mot innehavaren av en butik i Uppsala (Fyris Radio). Demonstrationsmusiken hade spelats under ca 30 sekunder - en minut.*' HD:s majoritet (Bengtsson, Heuman och Lind) fann förfarandet utgöra Se omfallet bl.a. Karnell i NIR 1973 s. 280. ■" Omproblematiken Karnell i NIR 1977 s. 13 ff. Se Strömbolmomfallet i NIR 1984 .s. 131. om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=