149 gier från förvaltningsrättsliga författningar. Det torde dock vara accepterat, att enskilda ord också i det rättsliga språket måste förstås mot bakgrunden av sin kontext och att ett ords betydelse växlar med sammanhanget. Åtskilliga rättsvetenskapliga undersökningar har konkret visat, att man i vissa fall inte rimligen kan förstå en term på enahanda sätt ens inom ramen för samma lagverk. Med rätta har Agge rekommenderat största försiktighet med användning av den tolkning av termer och begrepp, som vunnit burskap på ett område, vid tillämpning av rättsregler på ett annat.Domsmotiveringens analys av offentlighetsbegreppet, där de jämförda författningarnas olikartade karaktär inte berördes, torde därför kunna betecknas som en summering av inkommensurabla rekvisit. Vad somsaknas i sammanhanget är framför allt en analys av i vad mån det föreligger någon egentlig skillnad från de synpunkter som bär upp upphovsrätten mellan musik som spelas för allmänheten, ofta inför ett ganska begränsat auditorium, och för personalen på en stor arbetsplats. Av särskilt intresse är uttalandena i HD-majoritetens motivering, att domstolsprövning i efterhand måste väcka betänkligheter och att avvägningen mellan en upphovsmans skyddsintresse och medborgarnas intresse av handlingsfrihet är en sorn ankommer på lagstiftningen. Härvid är att märka att förhållandet mellan skyddsintresse och handlingsfrihet principiellt knappast är annorlunda beskaffat inom patent- och mönsterrätten än inom upphovsrätten och också har aktualitet inom känneteckensrätten. Det ligger därför nära till hands att uppfatta uttalandena- somju givits en ganska generell och tillspetsad form- somett slags deklaration av HD-majoriteten i detta mål, att immaterialrättslig lagstiftning bör tolkas återhållsamt såvitt gäller rättsskyddets innehåll och omfattning. Betydelsen och räckvidden härav förefaller understrykas av vad som sägs om att skvddsbehov föranledda av nya förfaranden, som var okända vid lagens tillkomst, skall tillgodoses genom ny lagstiftning och alltså inte rättstillämpningsvägen. Fastän straffansvar inte var aktuellt i målet, antyder HD-majoriteten, delvis i anslutning till dissidenten i hovrätten, att ett straffrättsligt färgat legalitetsresonemang kan vara tillämpligt inomimmaterialuppgift. ratten. HD-majoritetens ställningstagande bör ses mot bakgrunden av det lagstiftningsarbete på området, som pågick vid tiden för domen. Domsmotiveringens hänvisning härtill torde böra särskilt observeras. Att det fanns anledning anta att lagstiftaren inom en relativt närliggande framtid skulle lösa tvistefrågan utgjorde sannolikt ett mvcket viktigt skäl för HD-majoritetens restriktiva hållning. Det bör dock observeras, att spörsmålet om ersättningsskyldighet för industrimusik var betydelsefullt också de lege lata. Från principiell synpunkt ter det sig ganska anmärkningsvärt att lagförslaget Agge 1 Festskrift till Ekeberg, 1950 s. 16, Hellner i SvJT 1956 s. 10 ff. Jfr den ingående diskussionen i de i NJA 1951 s. 492 (NIR 1954 s. 229) .iberopade utlåtandena omtolkningen av begreppet utövning I 1884 års patentlörordning, främst 16 § första stycket ang. föranvändarrätt (Astras framställning av sulfatiazol).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=