148 upphovsrättsligt skydd men undvek att ta ställning till innebörden av gällande rätt.^^ I HDtappade STIMmålet med knappast möjliga majoritet, tre röster mot två. Majoriteten (JustRmNissen, Lind och Nordström) ansåg, att musiken inte spelats »offentligen». Härvid åberopades särskilt betydelsen av ordet offentligen i gängse språkbruk, som sades innebära att möjlighet till närvaro i princip stod öppen för envar, med eller utan avgift. I motiveringen berördes också ordets innebörd i andra författningar, varvid bl.a. framhölls att begreppet offentlig tillställning i 1956 års allmänna ordningsstadga i princip endast omfattade tillställningar dit allmänheten ägde tillträde. Härefter förklarades att musikutförandet i fallet inte heller kunde jämställas med offentligt utförande enligt grunderna för författarlagens 2 §. Sommotivering härför anfördes; »I sådant hänseende bör beaktas, att upphovsmans ensamrätt till offentligt utförande av musikaliskt verk endast långsamt och steg för steg vunnit erkännande i lagstiftningen; först genom 1919 års lag fick upphovsman en allmän rätt härtill och då blott med vissa av hänsyn till andra intressen föranledda inskränkningar. Förfaranden av nu ifrågavarande art, som voro okända vid lagens tillkomst, skilja sig icke oväsentligt från de typiska formerna av offentligt musikutförande. Det är ägnat att väcka betänkligheter att vid domstolsprövning i efterhand såsom rättsliga handlingar med därav följande ansvar och ersättningsskyldighet bedöma åtgärder, som säkerligen förekommit i betvdande utsträckning och i god tro. Avvägningen mellan en upphovsmans skyddsintresse och medborgarnas intresse av handlingsfrihet är en uppgift, somankommer på lagstiftningen. F.n. föreligger också ett lagförslag, innefattande reglering av upphovsmans rätt just i det avseende varomär fråga.» Minoriteten i HD (JustR:n Petrén, referent, och Beckman) fann sig däremot oförhindrad att direkt motivera sitt votum med grunderna för författarlagens 2 §. Den förklarade att »enligt grunderna för stadgandet (borde) upphovsmannens rätt i viss utsträckning omfatta utförande av musik i fabrikslokaler under pågående arbete, en ekonomisk betydelsefull form av musikutförande, som ej var aktuell vid den tid då (stadgandet) utformades». Domen i industrimusikmålet hade avsevärd betydelse genom att den utgjorde ett principavgörande. I förhållande till grannländerna medförde domen den egendomliga konsekvensen, att medan svenska tonsättare ersattes för verk spelade i grannländernas industrilokaler, fick danska och norska kompositörer finna sig 1 att bli spelade gratis i Sverige. Den nordiska rättsenheten återställdes dock genom 1960 års upphovsrättslag, som i 2 § stadgar expressis verbis, att »lika med offentligt framförande anses framförande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en större sluten krets». Från principiell synpunkt ger HD:s dom anledning till åtskilliga frågetecken. Man noterar till en början tillvägagångssättet att söka fastställa någon allmänt vedertagen juridisk betydelse av ordet »offentligen», delvis med hjälp av analoUpphovsmannarätt (SOU 1956:25) s. 103 ff., särskilt s. 104. I förarbetena sägs uttrvckligen att formuleringen åsyftar att inbegripa industrimusik, NJA II 1961 s. 55. Se vidare om industrimusikmålet och lagändringen Strömholm, Le droit moral de I’auteur 11:2, 1973 s. 187 ff., se även s. 132 ff., 178 ff., Karnell i NIR 1973 s. 267 ff., Ljungman i SvJT 1977 s. 516 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=