147 särskild hänsyn till lagtextens otydlighet och i så måtto beaktat legalitetsaspekten.-^"* 25 år senare hade HD att ta ställning till frågan om upphovsrättsligt skydd för industrimusik (NJA 1958 s. 80, NIR 1955 s. 155, 1959 s. 68). Avgörandet illustrerar de svårigheter som ger sig till känna när skrivna rättsregler och önskemål att anpassa rättsläget efter utvecklingens krav bryter sig mot varandra. Fallet gällde frågan om framförande av musik under arbetstid för en större krets anställda vid ett industriföretag omfattades av ensamrätten att utföra musikaliska verk, sådan denna bestämts i 1919 års författarlag. Det grundläggande rättsliga problemet var, om musikutförande inför den avgränsade kretsen av personal på en större arbetsplats kunde anses ske »offentligen», något som enligt författarlagens 2 § utgjorde en förutsättning för skydd.I denna tolkningsfråga lämnade förarbetena knappast någon ledning. Förfarandet hade inte förutsetts av lagstiftaren utan kommit i bruk först på senare år, ytterst som ett resultat av den tekniska utvecklingen på grammofon- och högtalarteknikens område. Den svenska processen hade föregåtts av en omfattande rättsvetenskaplig debatt i Norden och av domar i högsta instans i Danmark och Norge. Domstolarna hade där i båda fallen på ett med svensk rätt ungefär likartat lagmaterial nått slutsatsen, att industrimusik utförd för ett större antal anställda omfattades av den upphovsrättsliga ensamrätten. Också de ledande utländska rättsordningarna gav i stor utsträckning upphovsmännen skydd. I målet förde STIM fastställelsetalan mot ett industriföretag i verkstadsbranschen, som genom en central grammofonanläggning genom 52 högtalare regelbundet under vissa tider på dagen utsänt grammofonmusik, vilken avlyssnats av ca 300 arbetare i företagets fabrik. Det var alltså fråga omett tvistemål. STIM:s talan bifölls av en enhällig rådhusrätt, vars dom fastställdes i hovrätten. I frågan om musiken utförts offentligen i författarlagens mening hänvisades i domsmotiveringen till förhållandena vid fabriken, särskilt antalet arbetare och högtalare, samt musikutsändningarnas omfattning. En dissident i hovrätten ville emellertid ogilla STIM;s talan under hänvisning till en straffrättslig legalitetsprmcip. I tiden mellan hovrättens och HD:s domar framlade auktorrättskommittén förslag till ny lag om upphovsmannarätt. Kommittén föreslog, att den nya lagen skulle inbegripa industrimusiken under ett i olika hänseenden utvidgat hojesteret tre är tidigare, UfR 1930 s. 646 H, och i finska högsta domstolen påföljande år, NIR 1951 s. 212. Se Knoph, Åndsretten s. 94, Ljungman i NU 1961:6 s. 56 (NIR 1962 s. 56). HäromThornstedt, Omrättsvillfarelse, 1956 s. 185 f., 198. I senare immaterialrättsliga mål, där fällande dom meddelats i HDtrots att lagtexten kunnat anses otydlig, förefaller förfaringssättet att sätta antalet dagsböter till ett rent minimumknappast ha begagnats. NJA II 1919 s. 546, se vidare bl.a. Eberstein i NIR 1949 s. 7 ff.. Ljungman i NIR 1954 s. 40 f. Eberstein i NIR 1949 s. 4 ff., von Konow i NIR 1949 s. 80 ff., Torben Lund i NIR 1950 s. 81 ff. och NIR 1952 s. 122 ff.. Ljungman i NIR 1954 s. 39 ff., Lögdberg i NIR 1955 s. 12 ff., Torben Lund i NIR 1955 s. 68 ff. Se ang. domarna i Danmark och Norge UfR 1952 s. 269 H, NRt 1953 s. 633 (NIR 1951 s. 258, 1953 s. 142), härom Ljungman i NIR 1954 s. 46 ff. och i NU 1961:6 s. 56 f. (även i NIR 1962 s. 56 f.).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=