146 sålunda Reichsgericht, att upphovsmännen ägde ensamrätt att bestämma över sina verks offentliggörande genom radio med stöd av ett hypotetiskt resonemang, att man kunde utgä frän att upphovsmännen skulle ha tillagts denna befogenhet, om utvecklingen förutsetts vid lagstiftningens tillkomst.I Sverige löstes de grundläggande problemen genom en lagändring 1931, som kompletterade uppräkningen i författarlagens 2 § av upphovsmännens befogenheter genom att ge dessa »uteslutande rätt att ... genom radio utsända sitt verk»." Lagändringen berörde däremot inte frågan, om offentliggörande genom högtalare (radiomottagare) av verk utsänt genomradio skulle omfattas av skyddet. För att få detta spörsmål prövat förde STIMredan 1932 intrångstalan i två fall med yrkande om straff och skadestånd. I det ena fallet hade radiomusiken spelats för gästerna på en mindre restaurang, i det andra i en danslokal dit allmänheten ägde tillträde mot avgift. Det rättsliga problemet var om förfarandet kunde anses som ett utsändande genom radio eller alternativt falla under upphovsmännens allmänna ensamrätt till offentligt utförande av musikaliskt verk. STIM:s talan ogillades i underrätterna men bifölls i båda fallen i HDmed fyra röster (JustRm Leijonhufvud, Stenberg, von Steyern och Alsén) mot två (JustRm Svedelius och Forssman).'’ I den kortfattade majoritetsdomen, som möjligen kan ha varit en »hatt», konstaterades blott att musikåtergivandet »måste anses såsom sådant offentligt utförande som enligt 2 § är förbehållet tonsättaren». Restaurangägaren och dansarrangören dömdes båda till fem dagsböter och förpliktades betala skadestånd. I målet avgav JustR Forssman ett längre yttrande till utveckling av sin mening. Av yttrandet framgår att problemet i målet faktiskt inte rönt beaktande under förarbetena till 1931 års lagändring och att meningarna i HDbrutit sig i tolkningsfrågan. Forssman hävdade för sin del en straffrättslig legalitetsprincip och avslutade sitt votum med följande principuttalande: »Men även om avsikten varit, att genom radio utsänt verks offentliggörande medelst högtalare skulle betraktas såsom ett föredragande eller utförande av verket, kan dock - med hänsyn till att fråga är om ansvar för brott - enligt min mening denna avsikt icke anses hava erhållit så tydligt uttryck i lagtext eller motiv, att lagens bestämmelser om straff och skadestånd må anses tillämpliga å dylikt offentliggörande». Man finner, att HD-majoriteten inte anslöt sig till Forssmans legalitetsprincip utan med en friare tolkning fyllde ut vad somframstod som en »lucka» i lagen. Bakom majoritetens dom torde ha legat uppfattningen att det skulle ha varit materiellt otillfredsställande att fränkänna upphovsmännen just den i målet ifrågavarande befogenheten mot bakgrund av upphovsrättens allmänna syfte och lagstiftarens ställningstagande att låta radioutsändning som sädan innefattas i ensamrätten.-"’ Vid straffmätningen förefaller dock majoriteten att ha tagit RGZ 113 s. 413 (1926), även i GRUR 1926 s. 343 If., om fallet Eberstein, Immateriellt rättsskvdd s. 86 ff. Jfr ang. den frirättsliga tendensen i Reichsgenchts dåtida praxis, Bernitz, Marknadsrätt, 1969s. 323 f., 446 f. NJA II 1931 s. 104 ff. Domarna, som var väsentligen likalydande i båda målen, har kommenterats av Eberstein i SvJT 1938 s. 119. Majoritetens stållningstagande överensstämde med utgången av motsvarande processer i danska
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=