141 rättsligt skydd för av konstnärer gestaltade bruksföremål. En sådan anpassning framträder än mer markant i de två senare mål på området, som HDbedömde under 1960-talet. I NJA 1962 s. 750 (NIR 1963 s. 122) där straff- och skadeståndstalan fördes, hade domstolarna att bedöma om en väggbokhylla, Stringhyllan, ägde upphovsrättsligt skydd. Slöjdföreningens Opinionsnämnd hade, med undantag av en reservant, funnit så vara fallet." Nämnden anförde, att bokhyllans gavel - även inom de trånga gränser, som uppdragits av den tekniska funktionen - fått en estetiskt tilltalande utformning, att proportioneringen mellan gavlar och hyllor var väl avvägd och att hela produktionen i sin stramhet och frihet från varje onödig utstoffering gav ett ur konstnärlig synpunkt tilltalande helhetsresultat som väckt berättigad uppmärksamhet i konstindustriella kretsar långt utanför vårt lands gränser. Högsta domstolen (JustRin Regner, Hagberg, Hedfeldt, Dennemark och Brunnberg, referent) fann enhälligt att den i målet ifrågavarande Stringhyllan i estetiskt hänseende ägde sådan originalitet i formgivningen att den utgjorde alster av konstindustri. Den som utfört efterbildmngen dömdes att utge 25 dagsböter jämte skadestånd. Domsmotiveringen inleddes med ett principuttalande av innebörd, att man vid bedömningen om en produkt utgör ett alster av konsthantverk eller konstindustri måste se till produktens helhetsverkan, även i den mån denna härrör eller beror av en teknisk faktor.*’ Det senaste rättsfallet, NJA 1964 s. 532 (NIR 1966 s. 69), som var ett tvistemål, gällde en rund väggspegel, Luxusspegeln, försedd med en framskjutande kantlist i trä med spetsad profil. Slöjdföreningens Opinionsnämnd hade ansett spegeln utmärkas av »god, enkel men dock personlig formgivning» och äga upphovsrättsligt skydd.*’ Enhälliga underrätter och HD:s majoritet kom till samma slut. I HD:s domuttalades bl.a. följande: »Föreningen av skilda element i Luxusspegeln får anses i konstnärligt hänseende uppvisa sådan ursprunglighet och egenart att spegeln är ett alster av konstindustri. Elementen äro emellertid fåtaliga, och vart och ett av demär tidigare väl känt och vanligt. Också metoden att förena sektionerna är gängse. Närmast är det valet av kantlistprofil som giver spegeln dess egenart. Självständigheten i upphovsmannens konstnärligt skapande verksamhet kan inte anses större än att skyddsområdet är snävt begränsat.» HD:s domar i målen omStringhyllan och Luxusspegeln kan betecknas som en vidareutveckling av 1958 års avgörande om Rudas länsstol. Omalla tre alstren måste sägas gälla, att de inte förmått uppfylla särskilt höga krav på konstnärlighet och individuell prägel. Detta förefaller särskilt ha varit fallet med Luxusspegeln. Att föremålen likväl tillerkänts upphovsrättsligt skydd har sannolikt hängt samman med att HD funnit det rimligt att produkter av ifrågavarande " A.a. s. .S2. " Kritisk mot domen, Körner i NIR 1963 s. 159 ff. Strimghyllan gavs upphovsrättsligt skydd också i Västtyskland, Levin, f-ormskvdd s. 424 med hänv. " Slöjdföreningens yttranden s. 100. JustRm Beckman, af Trolle, Alexanderson och Joachimsson. JustR Digman var skiljaktig; Joachimsson hade delvis en egen motivering.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=