140 antal konstnärligt sakkunniga, vilka visade sig djupt oeniga. Yttrandena speglade tidens skarpa brytningar i den allmänna synen på funktionalismen.'^ Också i HDblev meningarna delade. En majoritet av tre justitieråd (Forssman, Bellinder och Gyllenswärd) fann att stolarna, även om de tillverkats efter en ny konstruktionsprincip, icke företedde sådan egenart i avseende på konstnärligt utformande att de åtnjöt upphovsrättsligt skydd. De två justitieråden i minoritet (Alexanderson och von Seth) uttalade däremot, att stolarna måste anses i konstnärligt hänseende kännetecknas av sådan ursprunglighet och egenart i konstruktionsprincip och dennas genomförande att de utgjorde alster av konstindustri. Man noterar att HD:s majoritet gick på en traditionell linje - till skillnad från i Orreforsfallet - och framhöll att stolen saknade konstnärlig egenart. Justitierådet Nils Alexanderson hade uppenbarligen större förståelse för denna funktionella stols estetiska kvaliteter och reserverade sig. I eftervärldens ljus framstår stolen somepokgörande och präglad av hög konstnärlig medvetenhet. Den finns representerad på många konstmuséer. Det dröjde länge innan vi fick ett nytt HD-avgörande på området. Så skedde först genom NJA 1958 s. 68 (NIR 1959 s. 60), som emellertid markerade att HDgått ifrån avgörandet i stålrörsstolsfallet. Fallet gällde en av Bengt Ruda skapad länsstol i NK:s Trivaserie. Overrätterna fann i detta mål enhälligt och i enlighet med ett yttrande av Slöjdföreningens Opinionsnämndoch dennas danska motsvarighet, Retsudvalget i Landsforeningen Dansk kunsthaandvxrk, att stolen åtnjöt upphovsrättsligt skydd. I hovrättens dom uttalades helt kort, att det framgick av utredningen att stolen genomRudas skapande verksamhet gestaltats i konstnärlig form i konsthantverkslagens mening. Den som utfört efterbildningen dömdes att utge 30 dagsböter jämte skadestånd. Domen fastställdes av HD (JustRmLech, Beckman, referent. Lind, Tammelin och Nordström). Vid en jämförelse mellan de båda fallen synes särskilt avseende böra fästas vid konstuppfattningens förändring. För nutida synsätt framstår som redan nämnts de genomtänkt funktionalistiska möbler, som konstnärer utformade i denna stilarts barndom som präglade av hög konstnärlig medvetenhet. I 1935 års rättsfall finner man emellertid hos en stor del av de sakkunniga somyttrade sig en påfallande snäv bedömning av det konstnärliga värdet hos bruksföremål i denna stilart. Ser man till Slöjdföreningens utlåtande i 1958 års fall möter en långt mer positiv syn på uttrycken för konstnärlig verksamhet vid gestaltning av bruksmöbler. Till stöd för sin bedömning, att Rudas stol ägde konstnärlig karaktär, åberopade nämnden särskilt »samspelet mellan olika element, såsom den frontala koningen av sitsen framåt och av ryggen uppåt, ryggens profil, somhar en estetiskt tilltalande linjeföring, och ... den rundade profillinjen från sitsens underkant till ryggens bakre kant». Domsmotiveringen i 1958 års fall är visserligen knapp, men bakom målets utgång torde kunna spåras en strävan att anpassa rättsläget till förändringarna i konstuppfattning och syn på behovet av ’ Häromingående Eberstein i NIR 1941 s. 4 ff. Slöjdföreningens yttranden 1954-1963 s. 25.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=