137 naturligtvis inte preciseras mera exakt. Det särskiljande kriteriet synes vara graden av bundenhet i förhållande till lagtexten; den som tillämpar en fri tolkningsstil kan sägas vara mer benägen att söka föra rättsutvecklingen vidare genomsjälvständiga ställningstaganden i praxis."* Omhuvudspörsmålet är att ta ställning till en ifrågasatt utbyggnad av rättsskyddets omfattning verkar tilllämpning av en bunden tolkningsstil restriktivt och en fri extensivt. Inomden bundna tolkningsstilens allmänna ram kan man som en särskild undergrupp urskilja straffrättsligt färgad argumentation som utgår från att den straffråttsliga legalitetsprincipen direkt eller medelbart skall tillämpas. Det blir gott om tillfällen att i det följande belysa brytningar i HD:s immaterialrättsliga praxis mellan bunden och fri tolkningsstil. Självfallet har endast ett utsnitt av de rättsfall och frågeställningar som varit aktuella i HDkunnat tas upp. Studien har härvid inte inriktats på en kvantitativ analys utan på en kvalitativ, byggd på ett selektivt urval av rättsfall från HD somförefallit vara av särskilt intresse från undersökningens synpunkt. Rättsfall som särskilt rört bestämning av omfattningen av immateriell ensamrätt, i regel gränsen skyddat-oskyddat, har i allmänhet befunnits mest intressanta. I många av fallen har den grundläggande problematiken legat i att bedöma nya förfaranden eller skyddsbehov, som gjort sig gällande som en följd av utvecklingen, med stöd av en otidsenlig lagstiftning vid vars tillkomst de faktiska förhållandena varit annorlunda. En viktig legal förutsättning för vad sombehandlas i det följande bör särskilt påpekas. I Sverige har någon bred generalklausul mot otillbörlig konkurrens ägnad att mera generellt kunna supplera den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningen aldrig införts. Sverige har härvid varit - och är fortfarande - i ett annat läge än Tyskland och de flesta andra kontinentaleuropeiska länder och även i huvudsak de nordiska grannländerna.^ Det har i vårt land heller inte i någon högre grad utbildats allmänna rättsprinciper om skyldighet att ersätta ren förmögenhetsskada utan stöd i lagstiftning eller kontraktsförhållande.*’ Det sagda innebär att HDi regel endast kunnat välja mellan att tillerkänna en viss prestation, kännetecken etc. ensamrättsskydd enligt immaterialrättslig lagstiftning eller lämna företeelsen oskyddad. De rättsfall från immaterialrättens olika områden, som tas upp i det följande, kan med fördel studeras ur synvinkeln, hur domstolarna sökt bemästra uppkommande problempå ett materiellt någorlunda tillfredsställande sätt inom de snäva gränser av vilka de ansett sig bundna. Dispositionen av den följande framställningen är så utformad att jag i var sitt avsnitt behandlar upphovsrättslig praxis (avsnitt 3), patent- och mönsterrättslig praxis (avsnitt 4), firmarättslig praxis (avsnitt 5), namnrättslig praxis (avsnitt 6) och varumärkesrättslig praxis (avsnitt 7). Det avslutande avsnitt 8 diskuterar HD:s betydelse för immaterialrättens hittillsvarande utveckling. ■' Ross, Omrct og rctf.rrdighct, 1953 s. 164 f., Peczenik, Juridikens metodproblem, 1974 s. 67 f. ” Hdrom Bernitz i 1'estskrift till Hjerner 1990 s. 5 ff. Bernitz i bestskrift till Hellner, 1984 s. 116 tt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=