Högsta domstolen och immaterialrätten Av Professor ULF BERNITZ Stockholms universitet 1. Rättsutvecklingen—några grunddrag Högsta domstolens betydelse för svensk rättsutveckling och rättsbildning gör sig gällande med växlande styrka inom olika rättsområden. Det torde vara bekant att immaterialrätten hör till de områden, där HD:s betydelse varit stor. Överhuvud är det först genomstudiumav praxis somman egentligen lär känna immaterialrätten och dess utveckling. Från rättshistorisk synpunkt är immaterialrätten en ung disciplin. Immaterialrätten saknar romerskrättslig bakgrund och verkliga förutsättningar för framväxten av immaterialrättigheter i nutida mening skapades först när den gamla näringsregleringen med därtill knutet privilegiesystem ersattes av näringsfrihet och marknadsekonomi.' Även om både upphovsrätt och patenträtt har äldre rötter i England blev franska revolutionens idéer grundläggande för den fortsatta utvecklingen. Samma år som den allmänna näringsfriheten genomfördes i Frankrike (1791) tillkomdär en allmän patentlag, följd 1793 av den välkända franska upphovsrättslag — Loi relative aux droits de propriété des auteurs d’écrits en tout genres, compositeurs de musique, peintres et dessinateurs - som blev ersatt först genom tillkomsten av 1957 års nuvarande franska upphovsrättslag. Redan dessförinnan hade dock den, naturrättsligt färgade, uppfattningen att upphovsmän och uppfinnare har anspråk på en skyddad ensamrätt till vad de skapat fått ett mycket viktigt genomslag i det nybildade Amerikas förenta staters konstitution (1787). Denna innehåller följande stadgande som ännu gäller oförändrat (Act I Sec 8): The Congress shall have power (.. .) to promote the progress of science and useful arts by securing for limited times to authors and inventors the exclusive right to their respective writings and discoveries. I USA har alltså upphovsmäns och uppfinnares anspråk på en tidsbegränsad ensamrätt alltid varit en grundlagsfäst medborgerlig rättighet. I Sverige bildar 1809 års statsvälvning en viktig utgångspunkt. Det gamla systemet med tryckningsprivilegier ersattes 1810 med ett erkännande av författårens ensamrätt.^ Detta skedde inom ramen för 1810 och 1812 års tryckfri- ' Se bl.a. Bernirz, Marknadsrätt, 1969 s. 91, 115 ff., 133 fl. med vidare hänv. - Historik i Eberstein, Den svenska författarrätten I, 1923 s. 18 11., även Ask, Om lörlattarerätt, 1893 s. 8 11., Rosén i NIR 199C s. 63 11., Strömholm, Le droit moral de I’auteur I, 1966, bl.a. s. 264 IT, 358 11.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=