120 Det var först efter tillkomsten av effektiva kommunikationssystem, post, telegraf och småningom telefon, som avtal per korrespondens eller i vart fall inter ahsentes aktualiserade de former för avtalsslut som 1 kap avtalslagen i huvudsak handlar om. Principen oåterkalleliga anbud (löftesprincipen) fick visserligen uttryck redan i 1794 års preussiska Landrecht och i många andra kontinentala lagverk under 1800-talet men trängde i vårt land igenomförst vid sekelskiftet utan något dramatiskt genombrott i rättspraxis. Frågeställningen löftes-Zkontraktsprincip levde förmodligen i huvudsak i doktrinens värld och i lagberedningens lagförslag av 1894. I handelslivet följdes förmodligen (det har inte ingått i min uppgift att försöka utforska detta) kutymer av mestadels internationellt ursprung att »bjuda fast», dvs. uttrvckligen ange att ett anbud var bindande. Det var somvisats andra hinder än kontraktsprincipen (vilken ju inte hindrade England från att bli en stormakt på handelns område) som stod i vägen för en modern till handelslivet anpassad avtalsrätt. Den moderna av konkurrens och snabba prisförändringar präglade handeln byggde på snabba utbyten av summariska meddelanden per post och telegraf. Det gällde att få de summariska meddelandena, vid behov kompletterade med handelsbruk och mellan parterna etablerade bruk och underförstådda (självklara) villkor, erkända sombindande avtal, när gammal rättspraxis för avtalsbundenhet förutsatte total enighet om villkoren. Inställningen till handelsbruk var länge mycket negativ men ändrades efter hand för att vid sekelskiftet vara klart positiv. Lagstiftningen efter sekelskiftet blev starkt handelsrättsligt präglad. Det ekonomiska livets snabbare puls med fluktuerande priser krävde en härför anpassad avtalsrätt, med krav på snabb reaktion (reklamationsregler) och regler som motverkade spekulation (möjligheter för part att vänta och se och draga sig tillbaka från en affär som utvecklat sig ogynnsamt). Regler om bindande anbud och rättsförlust vid passivitet växte fram i takt med handelns utveckling. Standardavtal, i början endast enkla summariska slutsedelsblanketter och ordersedlar, småningomalltmer fullständiga och noggrant formulerade framförhandlade specialregleringar för olika branscher, gav upphov till särskilda problem. Domstolarna, som länge gav partsautonommstort spelrum, började småningomse som en uppgift att skydda svagare parter och motverka missbruk av avtalsfriheten. Denna huvudsakligen för 1900-talet karakteristiska utvecklingslinje har dock en längre historia än man nog i allmänhet trott (4.10.). Även om konsumentskyddet är av relativt sent datum förekom långt tidigare sociala hänsynstaganden vid prövningen av avtalsrättsliga tvister (4.13.), och en lag omavbetalningsköp, en första konsumentskyddslag, tillkomju samtidigt med avtalslagen 1915. Genomgången av rättspraxis har visat att ett mycket stort antal av avtalslagens bestämmelser redan före dess tillkomst tillämpats av domstolarna. Avtalslagen medförde knappast något språng i utvecklingen, men självfallet fick den stor betydelse, inte minst den vikt som där fästs vid subjektiva rekvisit
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=