118 Karlgren påpekat fanns här även ett i kontraktet uttryckt ansvar för grundförhållandena, somväl kunde motivera sådan skadeståndsskyldighet.^ I ett resningsmål, NJA 1981 s. 269, beviljade HD med en på förutsättningsläran grundad motivering resning på grund av att det förelåg sannolika skäl för att ett förlikningsavtal inte skulle anses vara bindande för en arrendator. 36 § avtalslagen, som tillkom 1976, anses delvis ha övertagit förutsättningslärans roll. Detta har somnämnts stöd i förarbetena, somdock inte har rekommenderat dess avskaffande.'* Att den fortfarande kan aktualiseras framgår av NJA 1985 s. 178, där situationen synes ha varit sällsynt väl upplagd för tillämpning. Ett köp av fartygsplåt hade kommit till stånd med ett konkurshotat varv som köpare under den för båda parterna bestämmande förutsättningen, att en hållbar uppgörelse om kapitaltillskott förelåg, dvs. att staten skulle rycka in och med kapitaltillskott rädda varvet från konkurs. Trots att allt tydde på att så skulle ske, drog sig staten tillbaka och varvet försattes i konkurs. Leverantörsbolaget yrkade avtalets återgång (ogiltighet) bl.a. med stöd av förutsättningsläran (även 30, 33 och 36 § avtalslagen åberopades). Även i detta mål gjorde HD en relevansprövning i Ussings anda.’ Risken för förutsättningens felslående ansågs böra läggas på varvet. Visserligen måste enligt HDpart i allmänhet bära risken för sina egna förutsättningar - särskilt en sådan som motpartens kreditvärdighet - men här hade varvet ingett bolagets representanter »i vart fall en överdriven föreställning omhur pass definitiv den träffade rekonstruktionsuppgörelsen var och på så sätt försvagat deras incitament att själva företa en bedömning av uppgörelsens villkor och närmare innebörd». Det var här fråga om en egentlig förutsättning, inte bara en typförutsättning, och varvsledningen, som framkallat denna förutsättning och därmed fått leveransen till stånd, fick också stå risken för att förutsättningen slog fel. En dissident ansåg dock att varvsledningens uppgifter inte haft avgörande betydelse för bolagets beslut att leverera, då mycket talade för att ombolaget fått en riktigare information leveransen likväl skulle ha kommit till stånd på grund av den allmänt spridda »uppfattningen att statens godkännande i praktiken var klart» Det kan vara värt att påpeka att HDtog upp frågan omförutsättningslärans användbarhet på fallet före prövningen enligt 36 § avtalslagen, som därmed aldrig aktualiserades. Detta motiverades med att ogiltighet, inte bara jämkning, yrkats. Därtill kommer kanske att någon underlägsen ställning hos ena parten inte kunde göras gällande. 6.9. Slutord Som framgått har många olika metoder i rättspraxis kommit till användning för att anpassa tillämpningen av avtal till oförutsedda omständigheter. Förut- ^ Karlgren, Felansvaret vid fastighetsköp s. 59 not 16, Agell i SvJT 1972 s. 740 not 60. •• Prop. 1975/76:81 s. 128. ^ Så skedde även i det nvssnämnda resningsmålet NJA 1981 s. 269.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=