117 utfyllande regel anses vara för handen, borde inte då också kontraktsbrott och skadeståndsskyldighet anses föreligga? Men minoritetens resonemang omkontraktsbrott vilade på en fiktiv garanti (»måste /T/ anses hava blivit tillförsäkrad, att bolaget icke skulle för honomförsvåra avsättningen av tygerna . . .»). Av liknande typ är NJA 1949 s. 134, somgällde tillämpningen av en konkurrensklausul förenad med en utfästelse omvissa periodiska förmåner somkompensation för konkurrensbegränsningen. Klausulen förbjöd L att efter slutad anställning som butiksföreständare för en konsumtionsförenings butik öppna »mot föreningen konkurrerande öppen affär inom föreningens verksamhetsområde». I annat fall skulle den månatliga ersättningen upphöra. L konkurrerade emellertid efter en tid pä ett sätt som inte föll direkt under bestämmelsens lydelse, och fråga blev om han därigenom ändå förverkat sin rätt till den månatliga ersättningen. Här fanns ju mera av tolkningsunderlag än i 1936 års fall, och en ledamot av HD komtolkningsvägen till att avtalsbrott förelåg. HD:s majoritet befriade föreningen frän skyldigheten att utge vederlaget i framtiden, varvid förutsättningsläran kom till användning i klassisk utformning troligen med Karlgren, referent i målet, som domskrivare. Här fanns med i motiveringen även en uttrycklig relevansbedömning. Föreningens förutsättning sades pä anförda skäl vara »av rättsligt beaktansvärd art». Utvägen att befria föreningen frän betalningsskyldighet för framtiden var en sädan typisk medelväg i päföljdshänseende somutvecklats i anslutning till förutsättningsläran. I ett strax dessförinnan avgjort mäl, NJA 1949 s. 91, där Karlgren också var referent, grundades avgörandet pä att parterna vid köpet utgått »frän den gemensamma förutsättningen att försäljningen av fastigheten skedde pä de villkor som innefattades i beskrivningen», vilken inte tillfogats avtalet. Det framhölls att detta läge (med gemensamma förutsättningar) »har nära beröring med det fall att enligt parternas sammanstämmande vilja genomköpekontraktet föryttrats fastigheten sädan den i beskrivningen angavs.» Metoden för avgörandet läg således mycket nära tolkning. Endast skadestånd hade yrkats och ett skäligt sådant utdömdes, inte hela det belopp som framräknats pä grundval av de felaktiga siffrorna om hyresinkomster. HovRhade ogillat talan pä grund av att varken svek eller utfästelse i kontraktet visats föreligga. Som nämnts förekom förutsättningsläran senare ganska sällan HD:s domsmotiveringar. Ett sådant mycket diskuterat fall är NJA 1970 s. 72 angående ett entreprenadkontrakt om bl.a. brunnsgrävning ät en kommun. Kommunen var enligt kontraktet ansvarig för markförhållandena. Dessa visade sig emellertid avvika sä starkt frän vad kommunen uppgivit och som förutsatts vid avtalets ingående, att entreprenören trots att det inte överensstämde med i kontraktet angivna påföljder ansågs äga »med rätt till skadestånd i formav ersättning för arbete och kostnader häva avtalet i fråga om brunnsgrävningen», således både hävnings- och skadeständsrätt. Det har ansetts att referatrubriken något onyanserat anger även skadeständsrätt som påföljd av förutsättningsfel. Som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=