116 NJA 1928 s. 47. A hade köpt en matserveringsrörelse av D och därvid även förvärvat hyresrätten till den lägenhet där rörelsen bedrevs. D hade sökt men förvägrats tillstånd till matservering i lägenheten strax innan överlåtelsen skedde. D hade då fått veta att tillstånd kunde beviljas, omett avträde flyttades 6 meter eller omändrades till vattenklosett, och påstod sig ha nämnt detta vid överlåtelsen till A. A hade tvingats nedlägga rörelsen några månader efter förvärvet och yrkade återgång av köpet och skadestånd för betald hyra under tid då matservering inte kunnat bedrivas i lägenheten. Medan HovRbifallit A:s talan om återgång och skadestånd med stöd av 33 § avtalslagen, biföll HD endast återgångsyrkandet med en på förutsättningsläran byggd motivering. A hade »uppenbarligen utgått från den förutsättningen att erforderlig flvttning av avträdet kunde äga rum och verkställas för en kostnad av högst 500 kr.; och måste med hänsyn till i målet förekomna omständigheter D antagas hava insett detta.» Skadeståndsyrkandet bifölls däremot inte. I rubriken till referatet förklaras att skadeståndsskyldighet i fall av återgång av avtal på grund av oriktig förutsättning inte ansetts föreligga. I NJA 1936 s. 368 redovisades ännu tydligare förutsättningslärans olika rekvisit vid tillämpningen av ett avtal om successiv leverans av tyger från ett bolag till en grossist, T. Sedan bolaget börjat med frångående av tidigare praxis sälja sina tyger direkt till detaljister till samma priser som till T och därmed undanryckt grundvalen för T:s distributionsverksamhet, hävde denne avtalet och krävde skadestånd på grund av avtalsbrott. Bolaget i sin tur yrkade skadestånd av Tför kontraktsstridig hävning. HDansåg (endast två ledamöter) att T måste anses ha haft rätt att frånträda köpet på grund av att förutsättningen för avtalet brustit. Däremot ansåg de inte kontraktsbrott föreligga och utdömde därför inget skadestånd. Fråntradandeförframtiden var alltså den påföljd som ansågs vara den lämpliga i fall av bristande förutsättningar. Två andra justitieråd ansåg kontraktsbrott föreligga och utdömde skadestånd. Ett justitieråd avslog i likhet med underinstanserna T:s talan. Karlgren har kallat denna fördelning av konsekvenserna av förutsättningens bristande en »medelväg», men han varnar för att tro att detta skulle vara en med förutsättningsläran nödvändigt förbunden princip. En regel om skadeståndsskyldighet kan mycket väl utbildas »omoch i den mån praktiska skäl tala för densamma».' Man kan säga att sistnämnda fall ger en komplettering till kontraktsbrottsläran och att här, på grundval av allmänna lämplighetsöverväganden och med stöd av ett handelskammarutlåtande om god handelskutvm i förhållandet mellan fabrikant och hans grossister skapats en utfyllande regel, ett naturale negotii för avtalstypen grossistköp.- A andra sidan, om en sådan ' Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål, 1934, s. 139 t., jtr även s. 1 14, och Pelansvaret vid fastighetsköp, 1976, s. 55 ff., där han talar om en sadan »rimlig medelväg» även vid kontraktsbrott. - Hellner talar på motsvarande sätt om en »mellanlösning» (Speciell avtalsrätt II, 1984, s. 240). • Jfr .\dlercreutz. Avtalsrätt 11, s. 105 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=