Ill het. Viktigt var här att det gällde »med statstjänst förenad lön vars belopp var författningsenligt bestämt.» Det tillädes att ingen »särskild omständighet» förelåg av beskaffenhet att befria G härifrån. Endast justitierådet Alsén fann sådana »särskilda omständigheter» föreligga, bl.a. att G begärt särskilt besked av marinförvaltningen om sin avlöning, som reglerades i olika invecklade författningar (till antalet uppgavs dessa vara 16), och inrättat sig därefter genom förhyrning av en särskild lägenhet på tjänstgöringsorten. Därför ansågs G inte ha gjort sig skyldig till oaktsamhet genom att inte inse att lönebeloppen översteg vad honom författningsenligt tillkom. Hult kritiserade HD:s avgörande somhan ansåg stå »i skarpaste strid med det samhälleliga trygghetsintresset».^ I ett fall från 1950-talet blev utgången den motsatta, vilket inte torde ha berott bara på svarandenas betydligt lägre tjänsteställning. I NJA 1955 s. 310 höll endast ett justitieråd på de i 1942 års fall uttalade principerna, medan de övriga, liksom underinstanserna, ogillade återbetalningskravet. Målet gällde ett kanslibiträde L, som av generalpoststyrelsen för tidigt uppflyttats till högre löneklass. För majoriteten blev avgörande att L »mottagit och förbrukat» lönebeloppen »i den övertygelsen att de författningsenligt tillkommo henne» och att hon inte »skäligen haft anledning räkna med att beslutet» omlöneklassuppflyttning stod i strid med författningarna. NJA 1958 s. 475 gällde en stationskarlsaspirant. Där påpekades i domskälen särskilt dennes »tjänsteställning och oerfarenhet», vilket dock inte nödvändigtvis innebär en begränsning av principens räckvidd.^ Man ser i rättsfallen om condictio indebiti hur HD utan att tillgripa förutsättningsläran direkt angivit omständigheter som bör tilläggas betydelse i ena eller andra riktningen för att finna en ändamålsenlig placering av risken för det begångna misstaget. Här fanns en gammal tradition omåterbetalningsskyldighet att bygga på; det gällde närmast att finna lämpliga begränsningar. 6.7. Ströddafall med eller utan tUlämpning avförutsättningsläran Efter dessa serier av rättsfall skall här tas upp mera enstaka domar som visar hur HD under olika tider ställt sig till förutsättningsläran och andra möjligheter att finna lösningar på problem föranledda av oförutsedda omständigheter. Ett tidigt fall är NJA 1893 s. 433, somgällde verkan av en rådighetsinskränkning och visar, att HD:s majoritat ännu inte var mogen för mera flexibla lösningar. Kaféidkerskan B hade av K för viss tid hyrt en lägenhet, enligt kontraktet »avsedd för kafé och bostad», för vilka ändamål den dittills brukats bl.a. en tid av B. B hade dock innan hon flyttat dit med sin kaférörelse av polis- ^ Hult a.a. s. 79. Jfr Schmidt, Löntagarrätt, 1980, s. 277 f. där han uttalat skepsis mot rekvisitet »förbrukat». Rättsutvecklingen försiggår numera i AD.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=